Sanningen om mina första levnadsår

Sanningen om mina första levnadsår

Den sanna historien om mitt liv kapitel 2

Den första tiden efter min födelse har jag inget minne av, allt är hörsägen, men jag utvecklades normalt. Mitt korrugerade huvud jämnades ut, fontanellen växte igen, storkbetten bleknade och jag lärde mig jollra och suga på allt som kom i min närhet. Detta och att jag inte gjorde några hjältedåd i krigets slutskede fick mig att verka svensk. Men inte utseendet. Mitt utseende passade inte in i vad som låg inom ramen för ett typiskt svenskt utseende vad det nu kunde vara. Jag var mörkare, lite mindre och en aning vackrare. Någon trodde att jag var kines, vilket jag inte var. Vad man visste om människor från andra länder och med avvikande utseende var inte mycket mer än att ålänningar var tjuvaktiga och borde undvikas. Om kineser visste vi att barnen var mycket fattiga och hungriga och att det var till dom vi skulle skicka den mat vi inte ville äta upp samt ett fragment av deras kultur:

I kina går kineserna med långa bamburör
dom fångar missionärerna och steker dom i smör

Jag låg i min lilla säng, med sänghimmel och med huvudet på en broderad kudde och skramlade förstrött med min silverskallra. Hade jag legat på sidan och någon barmhärtig själ vända mig till andra sidan, kunde man se kuddens spegelmonogram i rött på min kind, som ett ägaremblem.
Långt innan jag lärt mig några grundläggande svenska ord kunde jag lalla ett par vackra visor, ekorrn satt i granen och bä, bä vita lamm, min mamma sjöng ofta för mig. Det finns en föreställning att små barn är dumma och att man bör rätta sig därefter. Därför kallar man till exempel det komplicerade ordet ”ko” för det enklare ”kossan mu” och man sjunger simpla melodier om spindlar som spolas ner av regn i stället för någon glättig aria ur en Wagneropera. Hemligheten är naturligtvis att föräldrarna är obildade och ofta inte kan sjunga Wagner.

Så låg jag där vaken i min säng och önskade att någonting omvälvande skulle hända, jag hade långtråkigt och skallran smakade svavel. Jag började träna och kunde efter ett par månader hålla huvudet själv, sitta utan att ramla och kasta skallran långt åt helvete.
Jag hade också utvecklat en annan och mycket användbar talang, jag kunde gråta. Inte skrika, vråla, tjuta utan gråta. Med nästan ljudlösa snyftningar lät jag stora tårar fylla mina ögon och rulla nerför kinderna och vem kan motstå en kinesliknade pojke med bomärke på kinden i djupaste sorg? Jag fick allt jag ville.
Vid 14 månaders ålder tog jag mina första steg på Skansen i strålande vårsol. Jag stödde mig på en runsten och lärde mig på så sätt också att tyda runor.
I juni åkte jag tåg till Skåne för att tillbringa sommaren på mina farföräldrars gård vid Skälderviken. Farfar och farmor hade lejt en barnsköterska som skulle fostra mig. Hon hade ljusgrå klänning, med vitt förkläde och högt upp i halsen hölls blusen ihop av ett spänne, som både visade hennes pryda natur och hennes höga kompetens.
Hon hade beslutat sig för att, under sommaren, lära mig tala ordentligt och även grunderna i latin. Jag hade tänkt mig en lekfylld sommar då jag fick leva ut min barndom, rycka vingarna av några flugor, få skrubbsår på knäna och kissa på vinbärsbusken strax innan skörd. Här hjälpte inte min gråt, med sin höga kompetens genomskådade hon gråten och jag genomled språklektioner på svalen, i bersån, i vår sandgrop på stranden, ja var jag än var med min gråklädda plågoande.
Tills jag beslutade mig att gå till anfall, jag bet henne. Hon var lång och jag var liten, men hennes lätt håriga vader satt i utmärkt höjd för en tugga. Om du tror att en liten parvel med ett ofullständigt garnityr av små mjölktänder inte kan bitas så har du fel, det går inte hål, men klämeffekten är enorm. Jag gjorde det inte en gång utan många, varje gång hon tappade i uppmärksamhet var jag där och bet och en barnsköterska med mycket hög kompetens kan inte gärna slå sitt skyddsobjekt eller sätta på sig skyddskläder. Betten blev först blå och så småningom gröna och vaderna såg ut som porslinskannor från Stig Lindbergs Berså.
Så en dag var hon borta, livet lekte, träningsvärken i mina käkar försvann, kvar var bara ett bättre svenskt ordförråd och grunderna i latin som jag senare haft mycket nytta av.
Vinbären var skördade, så jag övergick till att kissa i regnvattenmätaren som min farfar dagligen läste av och bokförde. Jag tror att kvantiteten ibland förbryllade honom.

12 thoughts on “Sanningen om mina första levnadsår

  1. Så civiliserat att ha vinbären som mål för strålen. Jag minns en juvenil skapelse som hade grannens gräslök som måltavla när han inte fick ta äpplen från trädet, utan bara fick ta fallfrukt.

    1. Då man bara är två år gammal når man inte så högt. Jag började också träna mot gräslök. 🚽

  2. Gabriel du måste fortsätta skriva! Detta är så roligt och jag kan höra dig berätta när jag läser 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *