Sanningen om min sjukdom

Sanningen om min sjukdom

Den sanna historien om mitt liv kapitel 6

Del 1

Daghem var ännu inte uppfunna och ville man lämna bort sina barn dagtid fick man välja mellan tant Lindahls friluftsgrupp, kindergarten och slöjdskola. Dom flesta barn förvaltades i hemmet till skolmogen ålder och infektioner hörde därför till ovanligheten. Barnen var friska, föräldrarna var friska och sjuk daghemspersonal fanns det alltså inte.

Tillkomsten av Göran i familjen förändrade vår situation, han började i slöjdskola. Psykiskt försvagad som jag var efter den omtumlande händelsen att få en brorsa, var jag ett lätt offer för slöjdskoleburna bakterier. Jag blev sjuk och sängliggande, hög feber, annars inga symptom. Efter några dagar tillkallades professor Malmberg. Han tittade på mig, klämde lite på magen och lade sin professorspanna i djupa veck. Han sade några kloka ord till min mamma och lämnade oss. En vecka senare återkom han. Ingenting hade förändrats mer än att jag blivit tunnare och blekare. Han tittade och klämde och lade pannan i än tyngre veck. Dagen efter blev jag påklädd och transporterad i taxi till Sabbatsbergs sjukhus.

Där stoppades jag ner i en stålrörssäng och strax stod tre erfarna läkare runt sängen med extremt rynkade pannor. Det tisslades och det tasslades. Efter en stund kom en barsk sjuksköterska med en enorm injektionsspruta i handen. Nålen var som en makaron och vätskan tjock som filmjölk. Hon högg sprutan i min borttynde rumpa och tömde innehållet i mig. Jag var den första patienten på det sjukhuset som fick penicillin. Jag var inte glad över behandlingen utan skrek som en stucken gris. Var fjärde timme dygnet runt fick jag en ny spruta, var fjärde timme skrek jag, dom röda märkena på mina skinkor låg tätt som städerna i Belgien.

Men så blev jag feberfri. Jag var ett sönderstucket skelett, men frisk. Milda sköterskor matade mig med fadd sjukhusmat och pysslade om mig och efter en tid orkade jag ta mig själv till toaletten. Nu började dom tala med mig. ”Vad heter du, vad arbetar din pappa med”? ”Jag heter Gabriel och min pappa är förste byråsekreterare”, svarade jag stolt. ”Jaha” sade en lite fet finska ”han är förste byrålådsutdragare”! Jag blev djupt kränkt och svarade med en mängd grova invektiv. Det gjorde henne glad, hon såg att mina krafter börjat återvända och eftersom alla ville glädjas åt att försökskaninen var på bättringsvägen, kom sköterskor och biträden förbi mitt rum: ”Aha, förste byrålådsutdragare” och njöt av min ilska.

De tre läkarna kom åter och tittade till mig, nu med släta pannor, och konstaterade att jag överlevt såväl soten som boten, men nu behövde en längre konvalescens, ett luftombyte. Min goda mor föreslog att jag skulle besöka min morfar som hade ett hus i Ascona och där andas lite alpluft. Europa var slaget i spillror så det fick bli en resa med båt. Havet var fullt av minor och en träbåt var därför att föredra. Tillfälligt låg det ett modernt segelskepp av trä i Göteborgs hamn och lastade Örebrokex, skonaren Licorne. Telegram skickades till Licornes kapten Kolja och bad honom att ta med den unga konvalescenten på sin resa till Nice. En bekräftelse kom och jag ombads att skynda mig dit eftersom lastningen strax var klar.

Mina föräldrar förde mig i en droska till stationen och ombord på tåget mot Göteborg. Bagaget var polletterat och vi hittade min plats. Det var en kupé med sex sittande, mycket trångt, men jag tog liten plats. Bredvid mig satt en frodig kvinna med en rottingkorg i knät och en vidbrättad hatt med tygblommor. På händerna hade hon virkade handskar med fingertopparna bara. Naglarna var smutsiga och hennes kråsblus full av kakmulor.

”Min son Gabriel”, sade pappa till damen, ”ska ensam resa till Göteborg, kan ni titta till honom, han har varit sjuk”. Utanför tåget hade ljudet av hammarslag mot hjul upphört och en högtalare meddelade att tåget var klart för avgång. Mina föräldrar skyndade av tåget följda av ett mumlande från kvinnan om att ”sköta andras skitungar” och ” jag ska stiga av i Hallsberg”. Vi samtalade inte med varandra under resan. Jag frågade varför hon var så frodig men fick inget svar. Hon hade hela tiden munnen full av kakor som hennes smutsiga fingrar hittat i rottingkorgen. I Hallsberg gick hon av och det blev gott om plats. Jag började frysa, att sitta mellan vägg och korpulent tant hade i alla fall varit varmt.

På stationen i Göteborg fick jag tag i en bärare som hämtade ut mitt bagage och ordnade med en taxi som tog mig till skeppet. Kaptenen var okammat svarthårig och med ett yvigt skägg. Han förklarade att han inte bara var kapten utan också hela besättningen och så fanns där två kökspojkar från Formosa, tvillingarna Qu. Mellan temperamentsfulla anfall med målande svordomar beskrev han resan som förestod och att han minsann skulle göra karl av mig. Hans belgiska franska var delvis svår att förstå, men då jag klagade på allt hundbajs på däck förstod jag att hans goda vän hade en foxterrier som var lite osnygg i sitt beteende.

Avgången var försenad. Lastningen hade kommit igång senare än planerat på grund av språkförbistring. Lastbilen från Örebro kom lastad med kex, medan sjåarna väntade sig en leverans  av tjex och kapten Kolja ett större parti biscuits.

Jag hade aldrig varit till sjöss tidigare, bara plaskat vid stranden av Skälderviken, men jag hade läst på. Sinbad Sjöfararen hade gett mig kalla kårar och kårarna var knappast mindre kalla då jag plöjde mig igenom Odysséen. Mina förväntningar var enorma och då vi seglade ut ur Göteborgs hamn stod jag i fören och spanade. Några timmar senare hade jag sett mig mätt på hav, vågor, himmel och moln. Ingen fågel Rock, inga cykloper, inga sirener, bara en enorm massa vatten.

Som den trötta och hungriga konvalescent jag var klättrade jag ner till kabyssen. Utanför satt tvillingarna Qu och spelade mahjong. Stämningen var upprörd, den ena brodern hade fått Pong eller Kong i egen vind och då kan det hetta till. Då jag undrade när det skulle serveras mat visade det sig att Örebrokex, inte bara var lasten utan också hela skaffningen. Jag satt i min koj, sköljde ner kexen med vatten och drömde om fadd sjukhusmat…

Fortsättning nästa vecka

4 thoughts on “Sanningen om min sjukdom

  1. Nu väntar jag bara på Tintin och kapten haddock som torkar upp minous spillningar på däck😂

  2. Fin historia, Gabriel. Som jag ler fortfarande åt!! Bara att tänka sig kapten Kolja å hans foxterrier…😂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *