Sanningen om min andra sommar del två

Sanningen om min andra sommar del två

Tidigare kapitel i ”Den sanna historien om mitt liv”: 1. Den sanna historien om min födelse
2. Sanningen om mina första levnadsår 3. Den sanna historien om mina farföräldrar
4. Sanningen om min andra sommar del 1

Kapitel 5.

Vid midsommar samlade jag blommor att lägga under kudden. Dom vuxna försökte tuta i mig att om jag samlade sju olika blomster och lade dom under min broderade kudde så skulle jag drömma om min tillkommande.
For heaven’s sake! Jag var två och ett halvt år och hade inget sug efter någon tillkommande, jag visste inte ens vad det var. Jag visste vad tillkortakommande betydde och trodde att tillkommande var något liknande. Men eftersom jag var en lydig och väluppfostrad gosse började jag genast samla blommor.
Jag hade läst novellen om prinsessan som lagt sig på en ärta och lidit svåra kval. Det ville jag inte utsätta mig för. Jag valde raskt bort solrosor, törnrosor, brännässlor och tistlar. Tog försiktigt en förgät-mig-ej och en smörblomma, en bellis, ett rödklöver och en käringtand, en kattfot och blomman från en baldersbrå. Blommorna lade jag i en liten påse av lärft, stampade påsen platt och lade den under min kudde. Beredd, tänkte jag, på att möta mitt tillkortakommande.
Jag väcktes ur min eftermiddagslur av Schwester Edith. Det var dags för dans kring stången, lekar, saft och bullar. Jag kände samma ångest som jag i vuxen ålder har känt varje gång jag tagit med en utlänning på midsommarfest. Jag sneglade mot groggbrickan men den var hårt bevakad och inget tillfälle gavs. Med min lilla rosa hand i Schwester Ediths svettiga och rödfläckiga näve dansade jag uppgivet och sjöng om grodor, sovande björnar, röda gullband och en eller annan raskande räv. Hela mitt väsen längtade efter avskildhet och meditation. Ack om kaninhålet inte vore igenlagt. Jag tror att jag skadades av upplevelsen eftersom jag sedan dess alltid sagt, ”nej tack, jag dansar inte”.
Jag påpekade för Schwester Edith att det fanns en stor skål med jordgubbskarameller på kaffebordet och då hon skyndade dit, skyndade jag mig bort.
Längst ner i trädgården, bakom fläderbuskarna satte jag mig på gräsvälten och andades ut.
”Jaom” lät det bakom min rygg. Jag värde mig om och där stod grannen stora vita katt. ”Jaom” sa den igen. ”Jaom, jao eärr sneäll o taom”, ”jao eärr sneall o inte stygg, deu får rida pau min rrygg”. ”Vad är det du säger” undrade jag oroligt, ”för det första kan inte katter tala och för det andra är det du säger helt obegripligt”. ”Förstår du inte skånska din lille påg”? fortsatte katten och förklarade för mig på rikssvenska att kung Gustaf V har öppet hus på Sofiero där han bjuder på såväl saft som kakor och kompott och att han, katten, tänkte bege sig dit för att smaka och att jag kunde få följa med om jag satte mig på hans rygg. Det gällde bara att hålla i sig ordentligt.
Jag högg, att kunna äta midsommargodis hos kungen utan att behöva förnedras var mycket lockande. Jag satt opp och det bar av uti galopp. Det var mycket folk och fä i rörelse på landsvägen. Vi mötte i rask takt en tupp, en gris, tre små gummor som frågade efter vägen till Nora, en gås, tre vandringsmän, en ko, en krokodil, en häst, tre trallande jäntor, en häst och en kalv och så var vi framme. Jag hälsade artigt på kungen som undrade om jag kunde spela tennis. Jag nekade, men sa mig vara ganska bra på att äta kakor och dricka saft. ”Var och en ska göra vad den är bra på”, sa kungen och ledsagade mig till gottebordet.
Under tiden hade det oturliga hänt att katten glufsat i sig för mycket av kompotten och spruckit. Kungen insåg min prekära situation och sa åt sin chaufför Karlsson att skjutsa mig hem. Bilen var just reparerad efter dikesfadäsen söder om huvudstaden. Katten fick sin mage hopsydd av skräddaren, men först efter en lång konvalescens kom han hem igen så vi kunde prata gamla minnen. Väl hemma gick jag bara in genom den öppna grinden. Det har sina fördelar med öppet hus.
Hösten kom tidigt det året. Stormen Kjell-Egon hade med full kraft blåst omkull grannens ask så att den föll, delvis, ner över Undragård. Ingen kom till skada, men trädet var stort, det skulle kapas i mindre bitar och forslas bort, muren skulle byggas upp igen och eftersom det var kallt och regnigt bestämdes det att flytten till Stockholm skulle ske tidigare än beräknat. Gåsen fick lämnas in på vinterförvaring och det packades och ordnades i stor hast.
Stormen Kjell-Egon hette inte Kjell-Egon då. Man döpte inte stormar. Namnet har jag givit den eftersom jag inte tycker att någon ska dö odöpt. Då stormen dog sade jag RIP på amerikanskt manér. Det betyder: ”rest in piece”, ungefär vila i frid på svenska. Det säger man för att någon inte ska gå igen. Jag är övertygad om att det bara finns ett fåtal stormar, det är samma stormar varje år som, likt osaliga andar, blåser igen. Att vi numera ger dom namn kan långsiktigt hjälpa, men om vi alla enas i ett stort RIP så kommer dom till ro och vi får ett betydligt lugnare klimat.
Det är genant, men eftersom jag lovat att berätta den sanna historien måste detta fram. Vi hade toaletter på Stora Hult. Två stora torrklosetter, en vid Undragård och en vid Övragård. Dom hade tre hål bredvid varandra, en fallhöjd på väl en och en halv meter och tömdes en gång vart annat år genom en stor och tung lucka på baksidan. En dag lossnade luckan på Undragård och föll ner över Göran som sysslat med anatomiska studier. Göran var fyra år och låg som naglad under luckan utan att kunna komma därifrån. Då jag tänker tillbaka på detta känner jag att jag måste tillägna Göran nästa kapitel. Till dess, ha det så gott.

6 thoughts on “Sanningen om min andra sommar del två

  1. Ja, du. Livet har mycket att bjuda på. Ser fram enot fortsättningen med glad nyfikenhet.

  2. Eftersom vi missat ett avsnitt saknar vi en länk till respektive tidigare del. Ha de´ Mats & Lena

    1. Hej! I listen högst upp till höger finns kategorierna. Där hittar ni lätt äldre inlägg!😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *