Den sanna historien kapitel 7

Den sanna historien kapitel 7

På morgonen, då jag vaknade, hade vi redan ankrat upp utanför Hirtshals. Kapten Kolja tyckte att det var en god idé med tidig lunch och släpade med sig mig till närmaste hamnkro Mad’s Palads. Han beställde in en stor skål med pillede rejer, bröd, spæk och ost. Vi var båda hungriga och åt under tystnad. Enligt hovmästaren betydde pillede rejer, skalade räkor. Hur märkvärdigt var det egentligen att man inte åt räkorna med skalet på här i Danmark? Jag smakade lite på ordet pillede; pillede rejer, pillede bananer, besök Sverige, landet med pillede pantofler. Men som alla vet, man ska ta seden dit man kommer och rejerne var  goda då dom fick en nypa salt.

Vi seglade vidare mot Esbjerg, hade god vind och förtöjde strax efter klockan sju på kvällen. Örebrokex, vatten och hopp i kojen.

Dagen därpå hade jag min första upplevelse. Många hade blivit helt utfattiga under kriget och då vi passerade ön Sylt såg jag mängder av människor som inte ens hade kläder på kroppen. Det var tidig vår och ljumma vindar, men gräsligt ändå!  Nästa anhalt var Helgoland där jag fick öva mig att tala halunder och äta Knieper, en tallrik stora krabbklor. Danskarna är allt klokare än tyskarna tänkte jag när jag skulle skala klorna. ”Hallå där” sade jag fast på halunder, ”Kann ich pillede Knieper bekommen”?

Vi seglade ner mot den ostfrisiska ön Borkum, åt musslor i Haag och ostron i Calais. I Biscaya blåste det upp och vi sökte skydd vid Ile-d’Aix. Trots vindens ylande hörde vi hemska ljud från en ö i närheten. Man påstod att fortet på ön hemsöktes på nätterna av galna dvärgar som sprang kring med hinkar av guld, mörkhyade skönheter som bodde med tigrar, en tokig siare och en ansenlig mängd vanligt oknytt.

Kosten bestod av kex och vatten och vi var alla mycket hungriga. En av bröderna Qu försökte steka sina mahjongbrickor, men med klen framgång. Han påstod att brickorna innehöll stora delar av kostcirkeln med både animaliska och vegetariska ingredienser. Dom gick dock inte att tugga och var för stora för att svälja hela. Han plockade tillbaka brickorna i spelet och senare kunde man höra någon Qu-bror ropa Pong eller Kong i vidbrända drakar.

Vinden mojnade och fastän sjöarna fortfarande var höga, satt vi segel och kurs mot Spaniens hörn.

Det var smutsigt ombord. Jag var smutsig, kapten Kolja var smutsig och bröderna Qu var smutsiga. Det fanns ett uselt avträde ombord, men inga möjligheter att tvätta sig. Vädret hade varit torrt och däcket visade tydliga spår efter tidigare gäster. Foxterriern hade gjort det hundar gör, och hans husse det människor gör, i det här fallet ingenting. Jag letade rengöringsmedel, men hittade varken såpa eller Tomtens Skurpulver. Däremot hittade jag en promenadkäpp, en levang och säck med salt. Med käppen som golfklubba slog jag det substansiella, med viss skicklighet, över bord och med levangen, havsvatten och grovt salt skrubbade jag däcket, inte bara rent utan också ljust och vackert. Jag hade fått lite färg av den allt starkare vårsolen men hur mycket av det som var smuts var svårt att avgöra. Någon tanke på att tvätta mig själv eller mina medresenärer med en falsk golfklubba, en levang och den lilla kvarvarande mängden salt hade jag dock inte.

Vi passerade Coruña och siktade in oss på Porto. I eftermiddagssolen följande dag gled vi in, förbi dom engelska portvinsfabrikerna, och lade till vid vinbryggan. Alla vinpråmarna hade gått uppför Duoro för att tåligt vänta på nästa vinskörd. Och tålamod behövdes eftersom druvorna så här års var mindre än ärtor. Vi följde våra rutiner och begav oss till restaurangen A Telha för att äta middag. Kapten Kolja som talade lite portugisiska beställde Cozido à Portuguesa. Efter räkor, krabbklor, musslor, ostron och drivor av kex baxnade vi då maten bars in. Det var allt jag kände till av mat och lite mer än så. På fatet låg bitar av oxkött, fläsk och kyckling, blodkorvar, köttkorvar och fläskkorvar, bacon, grisöron och anka, allt blandat med bönor, potatis och kål. Bredvid en skål med oliver och en korg med nybakat bröd. Allt sköljdes ner med extra sött portvin från dammiga flaskor. Vi åt och drack och glädje och kärlek fyllde våra bröst samtidigt som mat och dryck fyllde våra utmärglade kroppar. Kapten Kolja lade bort titlarna med mig, jag skulle kalla honom Archie och i glädjen över att jag rengjort båtens däck fick jag en tubkikare i mässing och svart svinläder. Vi döpte tvillingarna Qu. Den äldre till Primo och den yngre till Octavio. Vi hade inte hjärtan att döpa honom till Secundo och eftersom han föddes först åtta minuter efter Primo fick det bli Octavio. Archie köpte med sig 144 flaskor av det extra söta portvinet.

Då jag vaknade på morgonen var jag fortfarande mätt. Jag var dessutom renskrubbad och låg kvar i sängen och väntade på att mina nytvättade kläder skulle komma. Hotellrummet hade slutat gunga och under ett kort ögonblick trodde jag att resan skulle göra nytta för min hälsa. Efter frukost, fri från kex, återvände vi alla till fartyget, stuvade tvätt, portvin och satte segel. Vi planerade att stanna först söder om Lissabon, men Archie valde att först göra ett strandhugg i Aveiro för att köpa några säckar havssalt.

Bröderna Qu rodde in mot stranden medan jag stod på akterdäck och följde dom i min kikare. Bakom min rygg hörde jag ljud som av en tornado och så satt jag fast utan att kunna röra mer än ögongloberna. Skräcken fick mitt nytvättade hår att resa sig och då jag rörde ögonen nedåt såg jag långa, lite toviga, fjädrar. HJÄLP vrålade jag, jag är tagen av fågel Rock!. Ingen hörde min nöd och med samma gälla stämma lade jag till ”…eller dödens ängel! En kort stund stod jag fjättrad, lugnade mig något och kände en behaglig värme mot ryggen. Greppet mjuknade och jag vände mig försiktigt om samtidigt som min kalla skräck övergick i varm kärlek. Jag var en emotionernas mästare och med tårfyllda ögon återsåg jag Cegonha, min stork. Han hade åldrats, näbben hade ljusnat och han saknade fjädrar på huvudet, men han var min första och enda prenatala vän.

Cegonha var trött, han hade levererat sin sista baby och som alla pensionärer var han förtjust i värme och undrade om han kunde få resa med oss till Faro. Hans arbete hade blivit tyngre. Mat fanns åter i överflöd med tjocka mödrar och tunga spädbarn. Och inte en escudo mer i lön. Givetvis fick han följa med, utrymme fanns det gott om, men hur skulle det bli med maten. Jag synade näbben och tyckte att den var varken som klippt eller som skuren för Örebrokex. Men det fick ordna sig. Då dom andra kommit åter och hälsat på min vän, burit ombord tunga säckar med salt och börjat förbereda vår avfärd kom Octavio stolt upp på däck med två metallburkar fyllda med figurkex, många i form av grodor och så var den saken ordnad.

Fortsättning följer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *