Den sanna historien om Göran

Den sanna historien om Göran

På bilden sitter Göran i min pappas knä och funderar över hur en revolver matar knallpulver.

Den sanna historien om mitt liv kapitel 5

En tidig januarinatt, jag hade just lagt mig till ro i min säng. Vid sängens huvudända stod en stor låda med nya, blanka leksaker. Julen hade nyss stökats över och fyllt på lådan med bland annat överkroppen på en mörkhyad man som åt femöringar, en Jolly Nigger Bank och två kromblanka bilar från tyska Schuco.

Jag låg och planerade för morgondagen i Humlegården. Min klädsel hade moderniserats med tvådelat galonställ och vantarna satt med ett gummiband genom ärmarna. Nu kunde jag kissa närhelst jag ville och mycket av min ångest hade försvunnit. På vardagsförmiddagarna gick jag ut i Humlan med tant Lindahl. Jag fick inte säga tant efternamn för min stränga pappa, men jag tror att hon möjligen hette Lindahl i förnamn. Utanför min dörr klockan nio precis stod det ett litet tåg med tant Lindahl i spetsen. Hon höll i ett rep och en klase små barn klamrade sig fast bakom henne i repet. Vi visste att tappade vi taget var vi dödens, vi skulle korsa det farliga Djursholmståget.

Plötsligt sprack tankebubblan. In i mitt rum kom en liten farbror i trenchcoat, golfbyxor, pringlestrumpor och blöta pjäxor. Utan att ge mig en blick styrde han mot min leksakslåda, lyfte upp en låda Meccano och tömde den över parketten. Det var Göran, ett och ett halvt år äldre än jag och redan framstående ingenjör. Jag var förkrossad. Jag hade läst om människor som förlorat en förmögenhet på Casinot över en natt, men här förlorade jag allt utan att ens ha spelat.

Jolly Nigger Bank

Görans mamma hette Elisabeth Uggla och var kusin till min pappa. Jag har tidigare påpekat att min farmor var orädd, men Elisabeth var oräddare. I omgångar före och under andra världskriget ingick hon skenäktenskap med ungerska judar, och skilde sig från dem så snart dessa kommit i säkerhet.

En av dom, en ungersk furste, Sighsten von Bayer de Krucsay kom nära hennes hjärta och med honom fick hon två söner, Stig och Göran.

Då Sighsten återvände till sitt slott för att städa ut hammare, skäror och hakkors och väcka jordbruket till liv skildes deras vägar.

Med den nya maken Hans Mauritz Hansson beslutade hon att dom skulle flytta till Belgiska Kongo för att bygga järnvägar. Hans Mauritz var god vän med Erling Persson och imponerade på honom med sin eleganta klädstil. Då Erling 1968 lade till herrkonfektion ändrade han namnet på sitt företag från Hennes till Hennes & Mauritz.

Stig skulle med, han var tolv år och visade sig snart vara oräddast. Med skulle också nyfödda Francisca, medan Göran anförtroddes åt mig.

Då jag gick ut med tant Lindahl gick Göran i slöjdskola där han på vanligt ingenjörsmanér konstruerade såväl raketer som en ubåt. Eftermiddagarna ägnade han åt att plocka isär mina leksaker för att se hur dom fungerade. Då och då smög min pappa in och tog några spillror ur det som tidigare varit min leksakslåda och lade i soporna. Sopor sorterades inte på den tiden, så spillror lades i samma hink som potatisskal och Veckojournalen.

En leksak var mer motståndskraftig mot kirurgiska ingrepp och det var Schucobilarna. Efter att koncentrerat försökt bända upp karosserna med mitt Meccano, började han slå dom mot parketten, som sprack. Samtidigt hörde jag honom sjunga: ”Fan jag kan inte få upp min Schucobil, alla sätt jag prövat har vart fel…” en liten trudelutt som artisten Povel Ramel sedan gjorde om och lanserade.

Sakta smälte vi samman. Jag hade förlorat en förmögenhet men vunnit en bror? Egentligen var vi sysslingar och han var min fosterbror. Men det där med foster lät inte trevligt och plastbror gick inte på den tiden. Det hade blivit celluloidbror eller bakelitbror och någon bonus var han knappast. Vi sa kort och gott brorsa.

Göran fick snart en kompis, han var också fyra år och hette Boje. Boje bodde på Eriksbergsgatan och Göran gick Ordenstrappan upp och därefter Eriksbergsgatan till Boie utan att korsa en enda gata. Dom lekte pojklekar och sköt knallpulver, hade luftstrider, fångade gangster eller lurade poliser. En dag lekte dom hemma hos mig. För första gången frågade dom om jag ville vara med. Jag sa ja och dom undrade vad jag ville vara. Själva var dom utomjordingar med strålvapen, en liten ficklampa dom lossat från pappas verktygslåda. Jag vill vara en gullig tigerunge som alla ska klappa, svarade jag. Sedan frågade dom aldrig mer om jag ville vara med.

Med långa ojämna mellanrum kom det post från Afrika. Breven berättade historier om vad urbefolkningen gjorde och inte gjorde, om dragningen av järnvägen, om apor och om malaria. Jag censurerar innehållet i breven, eftersom det i det moderna ljuset skulle kunna uppfattas som kränkande och en eventuell bok i framtiden skulle rensas bort från biblioteken.

Varje dag lade Hans och hans arbetslag ut ny räls och varje natt kom det tjuvar och stal bitar av den. Missionärerna hade trugat på infödingarna bibeln och bland annat Joel 3:10 ”De skola smida sina svärd till plogbillar…”. Några hade lyssnat och nu forslades rälsdelarna till olika byar där smederna raskt förvandlade rälsen till svärd. På så sätt hjälpte Hans motståndsgrupperna och 1960 förklarades republiken Kongo självständigt.

Då Göran var hos Boie eller i skolan satt jag ofta på min gunghäst och tänkte. Gunghästen hade inga inre funktioner så den var fortfarande hel. Jag hade slutat med cigarrer, men rökte någon gång en cigarett. Märket jag valt hette Robin Hood. Cigaretter var dyra, 10 öre st och jag brukade endast köpa två lösa i en liten vit papperspåse. Jag undrade hur dom valt namnet?

Robin Hood, han var en ond och god människa. Ond om han tog mina pengar och god om han gav mig pengar han tagit från någon annan. Han tog från dom onda rika och gav till dom goda fattiga. Jag tänkte att det var tur för Robin att det inte varit tvärt om, dom goda rika och dom onda fattiga. Han skulle ha hamnat i ett moraliskt dilemma.

Så klarnade det för mig och jag såg två gubbar framför mig, den ena lång och smal, vi kan kalla honom Tage och den andra mindre och betydligt rundare, låt oss kalla honom Gunnar.

”Hördu Gunnar” sade Tage, ”rika människor är onda och fattiga är goda”.

”Ja” svarade Gunnar, ”fattiga riddare är goda”.

”Jag tänker på att fattiga människor är goda” förtydligade Tage.

” Om vi tar pengar från dom rika onda”, fortsatte Tage, ”blir dom fattigare och därmed godare, och så ger vi dom till dom fattiga som blir lite rikare och ondare”. ”Det är jämlikhet på flera plan”.

Gunnar nickade instämmande, han fortsatte att drömma om brödskivor doppade i pannkakssmet, stekta och med hallonsylt och kanel och hade inte helt hängt med, men det hade Robin och det hade jag.

8 thoughts on “Den sanna historien om Göran

  1. Haha, ja du har verkligen både ordets och inte minst minnets gåva. En annan sanning ref till Tage är att han och min pappa var klasskamrater…inga likheter i övrigt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *