Den sanna historien kapitel 9

Den sanna historien kapitel 9

Så var vi i Italien. Samma blå himmel, samma vita alptoppar och samma gröna alpgräs, men i våra sinnen var himlen grå, snön smutsig och gräset förtorkat. Humlor och fjärilar hade ersatts av bromsar och getingar. Åsnan som döpts till ”Jag” lunkade motvilligt på och i kärran drack Jean-Paul mer vin än törsten krävde. Han sov mycket och jag satt ensam med mina tankar.

Ingenting avbröt landskapet. Inga byar, inga hus, inte ens ett eremitage och hittills hade jag inte sett en enda italienare.

Jag följde Jean-Pauls exempel och dövade tristessen med åtskilligt vin. Då vi stannade vid en bäck och lät ”Jag” dricka och äta, tog jag mig fumligt ur vagnen och satte mig ner i en äng av timjan och salvia. Jag gnagde på en bit torrt bröd, tyckte att jag luktade som ett grillspett och lade mig på rygg och somnade.

Jag vaknade av att någon smakade på mitt ansikte, öppnade mina rödsprängda ögon och såg rakt in i gapet på ett fruktansvärt vilddjur. Dregel rann ner i mitt ansikte, missfärgade huggtänder vassa som schweizerknivar och en stinkande andedräkt. Hela mitt liv passerade revy, och som du säkert förstår, blev det en tämligen kort revy. Då jag kommit till min landstigning i Nice fick jag ett hårt slag i huvudet och förlorade medvetandet.

Jag väcktes av Jean-Paul, som förklarade att vi måste vidare, att vinet tagit slut och att det därför var bråttom. I kärran hade jag fått en ny reskamrat, en gammal tovig Sankt Bernhardshund. Han bad om ursäkt för att han väckt mig då han bara ville smaka några kvarvarande brödsmulor i mina munvinklar och att han av misstag dängt mig i huvudet med sin cognacskagge. Den var för övrigt tom och kunde inte ha gjort någon större skada menade han.

Trots hans sorgsna ögon livade det upp mig. Vi samtalade om ditten och om datten och han berättade att om han lade sig på rygg, i ett brant lut och med huvudet nedåt, kunde han dricka själv av Cognacen och, tillade han belåtet, är det något det är gott om i alperna så är det branta lut.

Vi övernattade alla utom ”Jag” i vagnen, han sov mellan skaklarna. På morgonen åt vi rökt korv, gnagde på torrt bröd och drack friskt smältvatten från en alpbäck. Bernhards känsliga öron uppfattade ett svagt men rytmiskt ljud i fjärran. Han rådgjorde med ”Jag” och dom enades om att det var hovarna från någon häst dom hörde. Jean-Paul blev orolig att det var gränspolisen, vi hade tagit oss in i Italien utan att visa pass och visum, medan ”Jag” bildligt höll tummarna för att det skulle vara en åsninna.

Vi hade alla fel. Trots att ljudet kom bakifrån kom det hela tiden närmare och kunde nu ses i min tubkikare som ett litet dammoln. En stund senare hade ljudet kommit ikapp och visade sig vara Marie-Louise på en märkvärdigt stor häst. Hon kastade sig om halsen på Jean-Paul samtidigt som han kastade sig om hennes hals. Ren tur att dom inte skadade sig.

Efter en del tissel och tassel kom en helt ny glädjestrålande Jean-Paul fram till mig och berättade att jag nu var ägare till en åsna, en kärra, ett mindre matförråd och en luggsliten hund. Själv skulle han följa med Marie Louise till hennes by och göra fransk nougat med pistasch och mandel, byns specialitet. Han pekade i vägens riktning, ”ryckte på axlarna och svängde med underarmarna”, kanske två dagsmarscher i den riktningen och ni är i Schweiz.

Han satt upp bakom Marie-Louise som vände hästen och dom red iväg. Det var den lyckligaste rygg jag någonsin sett.

Jag plockade fram knippan med morötter. Lossade en baddare som jag gav till ”Jag”. Han tuggade, det krasade och hans ögon tårades.

”Min första morot” skriade ”Jag” genom näsan, ”och den smakade ljuvligt”. ”Jaen-Paul lät mig bara titta på dom och visst är dom vackra men…”, ”om du ger mig en varje kväll och slutar att ge mig pisk på stjärten så ska jag visa hur fort jag kan dra dig”! ”Nu drar vi”! Han skrattade gällt åt sin egen lustighet och Bernhard och jag studsade fram längs alpstigarna som våryra gems.

Kommande dags kväll nådde vi Lago Maggiores sydspets och nästa morgon följde vi sjöns västsida norrut och på kvällen hade vi, utan svårigheter, korsat gränsen och var i Schweiz. Här sade vi adjö till Bernhard och fyllde hans kagge med dyrbar Cognac. Han skulle upp mot alperna, försäkra sig om att det inte var någon lavinfara och därefter lägga sig att vila i något brant motlut.

Jag köpte nya och schweiziska morötter, jag hade varit frikostig med dom franska och ”Jag” skriade att dom här var ännu godare. I Brissago lämnade jag ”Jag” och kärran till deras turistbyrå där dom lovade att ge honom utmärkta arbetsvillkor och ta hand om honom på bästa sätt. Själv lovade jag hålla ett öga på att så blev fallet. Precis då vi skulle skiljas sade ”Jag”:

”Varför döpte du mig till ”Jag”? ”Det är väl inget namn”. Jag tittade ner och rodnade kraftigt ”jo det är ett vanligt åsnenamn” och så mumlade jag något otydligt om att det hade med Karlssons klister att göra”.

Jag tog en droska sista biten till morfars hus på Via Ronco 124. På vägen strax innan Ascona låg en butik med en enorm schweizerkniv som skylt. Jag bad chauffören att hålla och gick in i affären. Jag kan inte komma utan en present, tänkte jag, och ett så mångsidigt verktyg har morfar säkert bruk för. Det fanns ingenting annat i sortimentet än knivar, dom flesta med röda sidor, några med svarta. Det fanns tunna med endast en kniv, upp till flera cm breda med en hel verktygslåda i handtaget. Dom hade också mellanbreda utan sidor. Dessa innehöll en basuppsättning knivar och till dem kunde man själv välja sidoapparater, kallade appar.

Jag hittade en skogshuggarapp med en yxa stor och skarp nog att med ett enda hugg dela en spagetti al dente och en såg som raskt skulle kunna fälla en bonsai. Trots nyttan med den valde jag i stället gentlemannaappen med cigarrsnoppare, champagnevisp och mustaschtrimmer och till andra sidan dirigentappen med stämgaffel, metronom och hållare för noter. Jag fick den vackert inslagen, betalade och gick tillbaka till min droska. Nu skulle väl morfar bli glad.

*

Hopp hopp vänster fot, hopp hopp höger fot, i sin nya klänning hoppade Gala hela vägen från villan i Budyonnovsk till morfars och mormors hus i Praskoveya. Pappa Boris hade haft med sig den vackraste klänning Gala någonsin sett, vit, vid och med klarblå blommor. Till denna ett par tunna sommarhandskar i samma blåa färg. Vägen var kort och marken plan. Hon hoppade i takt till sin sång om olvon och hallon i sina slitna gymnastikskor. ”Hoppar man fram sliter man skor” brukade mormor Motja predika.

Väl framme möttes hon av Motja. ”Jag hörde dig lång väg och jag har låst in kalkonen”. ”Det är bäst att vi äter upp honom snart, innan han äter upp dig”. ”Så fin du är, bara du kunde gå som vanligt folk och sluta hoppa skulle du se ut som en riktig dam”. ”Morfar kommer hem till kvällen, han har varit borta hela veckan, jag har fått telegram”, malde hon på, ”skynda dig hem och säg till Nina och Boris att vi äter vid nio” ”det blir god mat”, ”och dans”, ”och vodka” ”Var har du dockorna”?

”Dom är hemma och läser läxor”, Gala höll gillande upp sin lilla blå knutna näve med tummen rakt upp och började hoppa hemåt. Hopp hopp vänster fot, hopp hopp höger fot, kalinka, kalinka, kalinka moja, malinka, malinka, malinka moja.

Fortsättning följer…

4 thoughts on “Den sanna historien kapitel 9

    1. Tack Birgitta! Det du läser är inget som författats av mig utan bara en nerskrift av mina minnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *