Den sanna historien kapitel 8

Den sanna historien kapitel 8

För var dag blev det varmare. Vi kom längre söderut och våren började närma sig sommar. Då vi seglade runt Portugals sydvästra hörn var det så varmt, trots hav och vind, att vi satte på oss våra tunnaste linnekostymer. I Faro lämnade oss Cegonha och under ömsesidiga löften om återseende tog vi farväl och siktade in oss mot Malaga.

Där stannade vi två dygn. Archie ordnade formaliteter på hamnkontoret och vi andra inhandlade förnödenheter. Vi badade i havet som blivit varmt nog, men undvek sangria, kastanjetter och toreadorer trots lockande affischer om en jättetjur med ett fruktansvärt temperament. Archie som på grund av värmen varit tvungen att släcka törsten med särskilt sött portvin fyllde på förrådet med ett par lådor mycket söt sherry.

Vi var inne på seglingens sista ben och styrde nordost mot Nice. Ingenting hände, men tristess är kreativitetens modet tänkte jag då jag såg att tvillingarna hade börjat använda kex som spelmarker och Archie kex som glasunderlägg för att slippa fula ringar på mahognybordet i gunrummet.

Vi passerade den gröna ön Mallorca och äntligen nådde vi sjöresans mål Nice. Det var med blandade känslor jag gick iland, vi hade kamperat ihop i närmare tre månader. Archie hade redan tagit emot en ny resande, en blond journalist och hans hund. Tvillingarna Qu hade mönstrat av, jag gav dom några franska sedlar som jag fått av min morfarsfar, bankiren, innan avresan. Dom styrde sina steg mot stationen för att ta tåget till Monaco och där pröva lyckan på casinot. Mellan sig hade dom en tygväska innehållande mahjongspelet och en ansenlig mängd Örebrokex. Resten av kexen hämtades till en äldre rysk prinsessa som led av svår gastrit.

Så stod jag ensam på fransk mark och hoppades att den snart skulle sluta gunga. Mitt bagage hade skickats till ett mindre hotell på rue de France, det var lördag och att hitta en åsnekärra mot Schweiz måste vänta till måndag. För säkerhets skull tog jag en promenad till avenue Gustave V vid Jardin Albert I, men mycket riktigt, inga åsnor fanns på plats. Däremot var en marknad i full gång och jag slog mig ner på en solig trappa, tog fram kikaren och studerade folklivet.

Jag var inte diskret med min kikare, som var längre än jag var bred, men alla var upptagna med sitt och brydde sig föga om en liten parvel på en solvarm trappa med ett teleskop i näven. Försäljarna var huvudsakligen tanter och de flesta köparna också. Några var barhuvade, men många hade någon duk runt håret som böljade sig stor och avslöjade underliggande papiljotter. Nästan alla hade städrock. De få männen hade svarta baskermössor, en skärmlös keps, med en liten svans uppe på skulten.

Dom såg precis ut som på bilderna i min bok ”Europas Folk”, kapitel Frankrike och ordning marknad, tämligen ointressanta alltså. Det som fascinerade var språket. Jag kunde naturligtvis inte höra deras röster, men gesterna. Nära mig stod ett fruntimmer som handlade äpplen. Hon tittade i korgen och tyckte att dom var små: ”handen fram, tre fingrar knutna och en cm mellan pekfinger och tumme”. Svaret kom omedelbart ”överarmarna tryckta mot sidorna, underarmarna i svepande rörelser inåt samtidigt som handflatorna vreds uppåt  och axlarna nådde öronen” det finns inte större”. ”Handen knuten, pekfingret rakt ur pickande mot tinningen” är du dum i huvudet? Damen betalade sina äpplen, nöjd med köp och konversation. ”Kind mot kind, en puss i luften”. Roligt att se dig. ”Kind mot kind, två pussar i luften”. Roligt att se dig raring. Jag ville göra en sammanställning över detta kroppsspråkets esperanto, men saknade skrivdon.

Jag strövade utmed Engelska promenaden, tittade på strandens klapperstenar och kände mig en smula ensam. Vek in på rue Rivoli vid hotel Negresco och svängde höger på min gata, rue de France. En bit in stod en kvinna i häpnadsväckande kläder. Stövlarna gick ända upp till kortbyxornas nederkant, trots att gatan var torr och himlen blå. I munnen hade hon en cigarett från vilken aska singlade ner på hennes minimala blus. ”Vill du ha sällskap” undrade hon på hes franska. Jag var ensam, men inte fullt så ensam. Jag svarade med att ”vika ut underarmarna, med öppna handflator nedåt och en svängande rörelse utåt och inåt”. För att vara säker på att mitt budskap gått fram ”pickade jag huvudet tre gånger med höger pekfinger”. Jag gick vidare följd av ett hest skratt, nästan ett gapflabb.

På dagarna provade jag fransk mat och åt sniglar, grodlår, tuppkammar och fyllda kronärtskockor. Till detta fick jag mycket avlånga bröd och surt, blått vin. Jag vankade omkring och beundrade dyra bilar och fantastiska hus på Promenaden och små usla bilar och risiga kåkar längre upp. Så betalade jag mitt hotellrum, gjorde en ”ring av höger hands tumme och pekfinger” för att markera nöjd och släpade mina koffertar mot åsnestationen.

Fyra åsnor i olika färger och storlekar stod selade framför sina vagnar. De fyra kuskarna satt i den största kärran, berättade om helgens äventyr och läskade sig med en flaska vin. Jag pekade på den största åsnan med en liten tvåhjulig vagn och frågade kuskarna om den kunde föra mig genaste vägen till Ascona.  En av dom reste sig, tog en sista klunk och räckte flaskan till en liten mager kolega. Han tittade på mig och mitt bagage och tyckte att en så liten herre borde nog åsnan orka med. Med mina inlärda gester diskuterade vi priset och flera gånger fick jag sträcka armarna rakt upp, för att uttrycka hopplöshet. Jag slog mig också med handflatan mot pannan, en gest jag själv hittat på och som senare blev mycket populär i hela Provence.

Kusken, som hette Jean-Paul, lyfte upp mina trunkar och mig i kärran och förklarade åsnefärdens hemligheter: ”En åsna”, sade han ”går ogärna och drar en vagn, men då den gått igång, går den lika fort uppför som nedför, på breda vägar som på smala stigar, därför tar vi den smala vägen”. Jag frågade om han också var predikant, men han sa bara att den smala vägen var närmast. Precis då det skulle bära av hörde jag klappret av ovanligt höga stövlar och kvinnan i dom konstiga kläderna rusade gråtande mot oss. Hon hade drabbats av svår hemlängtan och undrade om hon fick följa med. Jag frågade Jean-Paul om det skulle fördyra resan, men han tittade leende på kvinnan och sade att det nog skulle ordna sig med den saken. ”Marie-Louise”, sa hon, tog Jean-Paul i handen och försökte niga lite blygt vilket hindrades av stövlarna.

Rutten mot Ascona gick via Cuneo, Torino och Ivrea. Efterhand blev grusvägar som gick uppför och nerför och ibland i zickzack lika enformiga som böljorna på Atlanten. Vi stannade vid mången auberge, vattnade åsnan och lät den beta alpgräs. Sedan åt vi själva något flamberat, sauterat, blancherat eller friterat och drack rödvin med vatten och åt oliver och ostar. Sedan bar det av igen. Jean-Paul gick långa stycken före med en knippa morötter i handen. Då han tröttnat blev det pisk på stjärten, allt medan Marie-Louise och jag dåsade i solen. Hon sålde sina stövlar i en by vi passerade och köpte sandaletter, kastade byxor och blus och köpte en klänning och strax innan vi kom in i Italien tog hon avsked av oss och dansade bort mot en klunga hus i fjärran. Redan innan hon hunnit dansa mer än femtio meter såg jag att Jean-Paul hade tårar i ögonen och hängde med huvudet som än vissen tulpan.

Fortsättning följer…

4 thoughts on “Den sanna historien kapitel 8

  1. Lite skamset tvingas jag erkänna att jag inte läst denna sanna historia förrän just nu. Imponerad! Ser fram emot nästa avsnitt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *