Den sanna historien kapitel 15

Den sanna historien kapitel 15

Efter stoppet i Fulda slutförde jag mina anteckningar. Jag tittade på kortet jag fått av mitt bisarra resesällskap och tyckte att nu var det snart dags att avsluta min resa och det skulle ske i ordnade former, i lugn och ro. Jag tittade ut på det trista landskapet och förstod de tyska expressionisternas lust att sätta lite färg och form på tillvaron. Ett par blå hästar, några gula hundar, ett vilt dansande par i sprakande färger, men icke, grå himmel över grå ruiner och ovårdade åkrar.

Jag föll i tankar över estetiken, när blir det vackra, banalt, när blir det nya, krystat effektsökeri, när blir det glada, kitsch, det sobra, grått och trist. Jag föll i sömn, vaggad av rälsskarvar och tankar. Jag vaknade först kort innan vi anlände till Hamburg. Mitt bagage var polletterat till Eslöv, jag hade bara min portfölj och med den i handen lämnade jag tåget och stationen och tog in på det närbelägna Hotel A&O.

Det började skymma och det var dags för middag. Efter ett snabbt bad klädde jag mig, lämnade hotellet och tog en droska. Jag förklarade för chauffören vad jag ville och han påstod sig veta ett ställe som skulle passa mig precis. Han undrade över mina nålar, men jag svarade inte utan tittade på staden genom sidorutan. Vi följde floden Elbe och på kajerna vandrade sjömän. Riktiga sjömän, sådana som tjänstgjorde i marinen, inte som bara hade sjömans-kostymer för att se rasande gulliga ut. Lite gulliga var de nog så här på avstånd i vita eller blå uniformer, med fladdrande kragar, mössor nerkörda i pannan, på nacken eller i handen.

Resan stannade vid en sliten lokal som såg mindre tilltalande ut. Det är här det händer, sade föraren kryptiskt, samtidigt som han mottog en sedel vid dörren. Nåväl, jag betalade och steg ur. Överallt stod kvinnor lutade mot fasaderna, en högklackad sko mot trottoaren den andra mot väggen. Jag tänkte på min vän Cegonha, han brukade stå så då han sov, men sakta gled mina tankar till minnet av Marie-Louise. Det här är Marie-Louiser allihop, tänkte jag, flickor som står här fast de helst av allt vill göra fransk nougat med pistasch och mandel.

Reeperbahn såg ut som en nöjespark, reklamen glittrade av neon. Spotlights och förföriska toner lockade som Odysseus sirener, men målen verkade enahanda och lockade inte mig. Jag räknade till elva skyltar med ordet sex, sex i alla regnbågens färger och många snabba sätt att bli förmögen, på något kasino eller i någon enklare spelhåla.

Sex lockade inte mig, rik var jag redan, men mat och dryck hade jag ett påtagligt behov av. Jag återvände till sjappet, någon valuta skulle de väl ha av sedeln de givit taxiföraren. Jag stängde dörren efter mig, sirenerna tystnade, neonen ersattes av fyra skomakarlampor, en utan skärm och jag tog plats bredvid fönstret. Bordet som väckte minnen av ständiga bordspromenader, var av grovt tillyxat trä, men väsentligt mindre, bara med plats för fyra. Bakom bardisken stod en man med ryggen mot mig och putsade ett glas, i övrigt var jag ensam i lokalen. Jag puttade den andra stolen utåt i rummet för att få svängrum med mina nålar och öppnade en sliten matsedel som legat på bordet; maultaschen, eisbein, zigeunerschnitzel, här fanns lite av varje.

”Får jag beställa”? Mannen bakom den rustika träbaren fortsatte sitt putsande. Jag höjde rösten, harklade mig ljudligt, fortfarande ingen reaktion. Jag skulle just resa på mig då dörren öppnades och en storväxt man klev in. Stor på längden, på bredden, helt enorm, utom huvudet som var litet och koniskt. Jag satt med ryggen mot dörren men såg mannen tydligt i barspegeln. Han såg stark ut, luktade starkt och talade med mycket strak röst.

”Är det han” frågade han och pekade mot mig med tummen. Mannen bakom träbaren nickade och fortsatte att putsa. Trots att jag började känna ett visst obehag, konstaterade jag att barmästaren fortfor att putsa samma glas som då jag kommit in. Den nyanlände gick mot mig, grep mig i min krage, lyfte mig högt upp i luften och skakade mig. Jag har sett en terrier göra så med en råtta, det är ingen behaglig upplevelse.

Kragen lossnade och jag föll tillbaka på min stol. Jag skulle just vända mig om och fråga vad tusan det var frågan om, då han i stället grep min kavajärm och snurrade mig runt sitt huvud som vore jag ett lasso. Naturligtvis lossnade också ärmen, Ah hade inte räknat med den här användningen av kostymen, och jag flög in i väggen, bara centimetrar från barspegeln. Jag slog i ansiktet och näsan blödde kraftigt. Så låg jag på golvet, näsblodet droppade på min slips och min rädsla började övergå i ilska. Han tog tag i min vänstra  sko för att dra fram mig, men den lossnade och skrikande kastade han den genom lokalen.

Nu reste jag mig, han stod med ryggen mot baren beredd på nya anfall: jag kastade mig med stor kraft vrålande mot vandalen, ryckte nålen ur min vänstra sida och högg den med all kraft genom hans hand och in i barträt. Han satt fast. Då vände sig glasputsaren om, han var en exakt kopia av den naglade jätten, dom måste varit tvillingar. Han slängde glaset mot mig, jag duckade, han missade och då glaset krossades mot väggen tänkte jag ”färdigputsat”.

Jag hoppade över bardisken, ryckte ut nålen ur vänster vad och slungade den mot barmannen. Nålen genomborrade också hans hand och fäste honom vid väggen. Så var även han oskadliggjord. Hade jag stannat, hade jag kunnat lära mig en uppsjö tyska svordomar, men jag var ur slag och ville bara därifrån. Jag kunde inte hitta min sko och med en sko och en strumpa lämnade jag lokalen i en enärmad och kraglös kostymkavaj, en nedblodad slips och en blodig skjorta. Hur jag själv såg ut visste jag inte, men då jag ryckt de bägge återstående nålarna ur min kropp och höll dem framför mig som stickvapen, vek mötande av och flydde trottoaren.

Återkommen till hotellet, inte utan frågande blickar, gick jag upp på mitt rum och tvättade av mig. Jag inventerade läget och fann att jag inte hade några kläder att resa vidare i. Allt var nerpackat och skickat till Eslöv. Inte heller hade jag tid att låta sy mig något utan fick nöja mig med vad barnkonfektionen hade att erbjuda. Tåget mot Köpenhamn skulle avgå strax efter lunch och butikerna öppnade redan nio. Min hunger var bortblåst. Det är märkligt vad ett blodigt slagsmål sätter ner aptiten. Kanske kan det vara ett tips till överviktiga tänkte jag och log inombords, jag kände mig glad igen. Jag hade undkommit ett brutalt överfall och hade plånboken kvar, till priset av lite kläder och skor.

Efter frukost, där jag tog igen det jag missade kvällen före, satte jag på mig mina byxor och min tvättade och ännu fuktiga skjorta. Barfota gick jag ner mot köpkvarteren, för att maskera mig till barn. Eftersom det fortfarande var varmt ute nöjde jag mig med en kortärmad skjorta, ett par korta hängselbyxor, sockor och sandaler. Till detta också en fluga med gummiband och en stickad väst för kvällsbruk.

Jag kände ingen ånger för de skador jag åsamkat jättarna, men tyckte det var skönt att nu lägga Hamburg bakom mig. Utcheckad, med portföljen i hand och iförd barnkläder gick jag den korta biten till stationen och inväntade tåget. En kvart efter avgång öppnades kupédörren och konduktören stegade in. ”Reser du ensam lille vän” sade han ”vem har ansvaret för det”? Jag förklarade att min morfar som tillfälligt bor i Hamburg hade satt mig på tåget och att farbror Asger skulle möta mig i Köpenhamn. ”det var en stor portfölj för en sådan liten knatte” fortsatte han då jag grävde efter min biljett. ”Morfar hade ingen mindre” försvarade jag mig och räckte honom biljetten. ”Det finns ett lekrum två vagnar längre fram”, sade han och lämnade kupén.

”Som man är klädd blir man hädd”. Jag hade just blivit hädd som det barn jag faktiskt var. Det var något rogivande ansvarslöst att åter ha blivit ett barn. Omständigheterna hade tvingat mig att vara vuxen, utom under de få dagar då morfar fortfarande vann över mig i Gin Rummy. Jag hade varit vuxen, klätt mig som en sådan och blivit vuxen i sinnet. Nu var jag åter barn och kunde själv välja hurudant. Ett artigt, väluppfostrat eller ett tjuvaktigt gatubarn, ett lättsamt och bekvämt, eller ett kinkigt och krävande.

En stund satt jag så stilla och kände efter. Fysiskt, hade smärtan i höfterna gått över och lämnat värken vidare till en skadad näsa och ett flertal ömmande blåmärken. Psykiskt var det mer svåridentifierat. Vem var jag, eller rättare sagt vad var jag och vad ville jag? Jag bestämde mig för att bli det barn som förväntades av mig. Ett barn som SKALL gå och lägga sig tidigt, som äter saftsoppa med sagogryn, som hittar rena kläder på sin stol bredvid sängen, som slipper bädda och kan lösa alla världens problem genom att ta till lipen.

Jag hade haft för avsikt att söka upp Asger Hirschsprung, röka en bjudcigarr och berätta om mitt nya konstintresse. I stället lämnade jag tåget i Köpenhamn, gick in i en leksaksaffär och köpte en liten röd väska med vitt handtag och vita kanter. Väskan var av nitad papp och stängdes med två enkla spännen av plåt. Jag flyttade dit min vaxduksbok och min biljett och tryckte omärkligt ner min fina portfölj i en papperskorg. De tre timmar som stod till mitt förfogande till dess tåget mot Malmö och Stockholm skulle avgå, tillbringade jag på Tivoli, tvärs över gatan. Där gick jag in på ett flertal begivenheter utan att betala en enda dansk krone; ”mamma kommer strax och betalar”. På en bar blev jag bjuden på lunch av en tant ”jag är så hungrig, och mamma kommer aldrig” grät jag. Jag stortrivdes i min nya roll.

I Eslöv ringde jag farfar som hämtade mig och mina koffertar. Jag berättade att resan varit lugn, alla hade varit snälla, jag mådde bra nu och att det var skönt att komma tillbaka. Jag blev glatt mottagen, till och med Göran såg ut som om han tänkte krama mig, innan han ångrade sig och frågade om jag hade någon ny leksak som han kunde plocka isär. Alla var sig lika. Det var ett år sedan jag sista gången besökte farfar och farmor på Stora Hult, jag hade vuxit, Göran hade vuxit, farfar och farmor hade blivit ett år äldre, allt var som det borde. Jag tilldelades det blå rummet och packade upp mina väskor.

Ovanför gästlängan låg ett oanvänt loft och uppför en rank trästege bar jag allt det som jag inte ville visa. Skräddarsydda skjortor, kostymbyxor, min bankbok, tyska målningar, ett storkur, en tubkikare i mässing och svart svinläder och en mängd mindre föremål. Jag lyfte två golvbrädor, föste mängder av sågspån åt sidorna och lade allt på plats för framtida bruk. Jag återställde brädorna, gick ner och tvättade av mig. Därefter korsade jag gården, gick in i köket och åt en smörgås.

Medan jag reste runt i Europa för att återfå min hälsa hade Göran varit på sin farmors gård vid Ätran. Vädret hade inte varit det bästa och efter att ha skruvat på allt han hittat, hade han tillbringat mycket tid med att läsa. En bok som han läst flera gånger och som tagit tag i honom var historien om Pippi Långstrump och hennes filosofi angående saker, allt som ligger på marken är upphittarens egendom.

Då vi nu kommit samman, sommarens sista vecka, ville han att vi skulle vara sakletare. Efter en stadig frukost gick vi ut i trädgården för att sätta upp regler för leken. Regler var viktiga för att vi inte skulle flyga på varandra om vi samtidigt hittat samma sak och vi delade marknaden mellan oss. Jag var Hitler och Göran var Stalin. Jag vill å det bestämdaste påpeka att detta INTE var ett politiskt ställningstagande. Jag var Hitler och hittade saker, Göran var Stalin och stal saker. Så enkelt var det.

Efter en timme började vi tröttna. I Görans bo stod trädgårdsvälten, två klädnypor, en kratta, tre blomsterpinnar och en socka. I mitt bo fanns det en spade, den andra sockan, ytterligare en klädnypa, en liten bastkorg med snören, en skrynklig papperslapp och farfars reservnycklar. Farfar hade saknat nycklarna enda sedan han plockade skuggmoreller. Eftersom jag var den hederlige som bara hittade, gav jag nycklarna till farfar. Därpå vecklade jag ut papperet och läste Västra Karup 583, ett telefonnummer.

Vi fortsatte med vår lek, utvidgade våra revir och fyllde våra bon. Var gång som något saknades i byn hörde man ”kan finna hos Hitler”, ”har du frågat Stalin”.

Detta är sista kapitlet i första delen av ”sanningen om mitt liv”. Minnet och jag tar julledigt och återkommer i mitten av januari, om du vill och låter mig få veta det. Ha en underbar jul så kanske vi råkas igen.

One thought on “Den sanna historien kapitel 15

  1. Som om din historia är mer eller bättre än alla andras? Jag har åxå
    en historia att berätta, kanske inte lika fabolös men ändock en story lika mycket värd som vilken annan.vill du att jag fortsätter att fabulera med dig eller ska ag skapa en egen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *