Den sanna historien kapitel 14

Den sanna historien kapitel 14

Jag gladde mig mycket åt framgången med skomakeriet. Konrad var till och med lycklig. Han köpte raskt tre butiker runt om i München och hade storstilade planer. Jag ska inte trötta er med dem, men kan berätta att det snart var svårt att uppbringa stövlar i staden. Ekonomiskt var jag åter på fötter och inga små fötter heller. Jag skulle nu uppfylla mina rikemansdrömmar, men det fick stanna vid nya kläder och nya skor. Ny bil fick vänta. Jag hade värk i bägge höfterna efter min bilresa och tänkte övergå till att åka tåg.

Jag linkade kring på Münchens gator för att hitta min drömkostym. Eleganta skor skulle Konrad sy åt mig, men att hitta en vacker kostym i min storlek var helt omöjligt. I herraffärerna fanns inte min storlek och på barnekiperingarna fanns bara de löjligaste plagg. Det närmaste jag kom var en tweedkostym med kavaj, golfbyxor, eller knickerbocker som de heter på tyska, och väst. Kavajen saknade innerfickor och utanpåfickorna var bara påsydda lock. Tweeden var stickig, jag såg ut som en liten falsk engelsk lantgreve eller en kabaréartist i någon buskispjäs.

Brukliga barnkläder tycktes vara livstycke med strumpeband, långstrumpor, skjorta och byxor. Vid kallt väder en stickad väst nyligen omdöpt till slipover eller en pullover. Samma kläder fanns för flickor men med byxorna utbytta mot en kjol. Närmast stjärten varierade plaggen efter om man var rumsren eller inte. I flera av affärerna hade dom sjömanskostymer. Min avsky inför dessa uniformer hade runnit av, jag tyckte till och med att några var ganska tilltalande. Det var kostymer från olika flottor, dock inga från Schweiz.

Jag hade ingen tanke på att sätta på mig barnkläder, mina förebilder var äldre än så. Jag ville vara elegant och insåg att jag måste besöka en skräddare. Jag frågade Konrad och han rekommenderade en kines som hade sitt skrädderi på Falckenbergstraße, bredvid dansskolan. ”Högst en kvart bort från Pension Beck”, dit jag tagit min tillflykt.

Jag tycker inte om att gå till skräddare. Det är något surrealistiskt över att prova halvfärdiga kläder och se skräddaren rycka loss en krage, en ärm eller ett ben. Dessutom måste jag svara på frågor om sprund, antal knappar, knappar på ärmen, pikerade kavajslag, uppvik på byxorna och skärning i grenen. Jag måste dessutom göra flera besök och genomgå samma ritualer. Jag föredrar konfektion, men inte till vilket pris som helst.

Skräddaren presenterade sig som Ah Qu och berättade att han bott i Tyskland sedan långt före kriget, han hade först haft en tvättinrättning, men sydde nu på heltid. Ah Qu var i sextioårsåldern och såg, i mina ögon, inte ut som en typisk kines. Hade jag fått gissa hade jag nog snarare gissat på uzbeker eller kazaker. Jag frågade om han var släkt med bröderna Qu och han sa att det var möjligt om än knappast troligt, det fanns säkert 25 miljoner med namnet Qu i Kina. Jag visade Ah ett tygprov jag fått i en manufakturaffär. Tyget var av ull med inslag av mohair och kaschmir, ljust grått och med en svag randning. Vackert, mjukt och glansigt. Ah mätte mig på alla ledder, noterade måtten i sin pärm och mitt önskemål om att få två par byxor till kavajen. Dessutom beställde jag flera ljusblå skjortor i ett egyptiskt bomullstyg som Ah hade på lager. Han bad mig återkomma om tio dagar för en första provning, han skulle själv skaffa tyget.

Jag var inte längre verksam i skomakeriet, jag hade slutat att gå på bord och hade en smula långtråkigt. Jag fördrev tiden på olika sett. På morgnarna satt jag och skrev ner alla mina minnen under titeln, ”Från embryo till finansman” i en svart vaxduksbok. På eftermiddagarna haltade jag kring på konstutställningar. Under Hitlers ledning hade allt modernistiskt måleri varit förbjudet, men nu började det sippra fram. Konstnärerna hade inte varit overksamma, även om de varit tvungna att förtjäna sitt uppehälle på traditionellt landskapsmåleri. Det fanns mycket att se. Det var dåligt med pengar på det flesta håll, så utbudet av konst var inte bara stort utan också billigt. Jag köpte tre tavlor av Emil Nolde och förundrades över färgerna och tre andra lite äldre av Franz Marc och förundrades över formerna. Jag kom också över ett par teckningar och en tusch av Oscar Schlemmer.

Långa stadsvandringar och ideliga museibesök höll mig sysselsatt och så randades första provardagen. Ceremonin kunde börja. Ah bad mig kliva upp på en pall och nålade på mig den ofärdiga kostymen. Jag stod stilla och led då han kritade och mätte och nålade och klippte och tråcklade och så fick jag en nål i vaden. Jag bet ihop, jag ville inte genera Ah som arbetade så att svetten pärlade sig på hans kinesiska panna.

Endast ett kort ögonblick senare satt en ny nål i mitt kött, nu i min högra sida. Jag ryckte till, det gjorde lite ont, men så hände någonting märkligt. ”Vänta” sade jag till Ah. ”Du har stuckit en nål i min högra vad, dra ut den”! Ytterst generad letade han reda på vilken nål det var och drog ut den. ”Vänta” sade jag igen, ”stick in den på nytt”! Förbluffad tittade han på mig för att se om jag skojade, men då han såg att jag var allvarlig stack han in den igen. ”Du har stuckit in en nål i min högra sida också, dra ut den”! Han lydde och efter en stund fick han sticka in den igen. ”Gå och drick en kopp thé” bad jag honom, ”jag behöver tänka”. Tio minuter senare sade jag åt honom att dra ut bägge nålarna och avsluta provningen. Då jag åter fått på mig min vardagskostym och Ah kontrollerat att inget blod fläckat tygerna klev jag åter upp på pallen.

Tag nu och stick in en nål i min vänstra vad och en annan i min vänstra sida. Jag kände efter. Därefter stack Ah andra nålar i mig och jag kände efter. ”Det är något märkligt som händer” berättade jag. ”Då du punkterar mig med dina nålar går mina höftsmärtor över. Bäst på de två ursprungliga platserna. Jag klev ner från pallen, nu med fyra nålar inkörda i kroppen. Jag gick några varv runt skrädderiet, gick, inte haltade. Jag bad Ah Qu att punktera mig på samma ställen men med länge nålar, gärna med en kork i änden så att ingen annan stack sig på dem. Jag lämnade skrädderiet med fyra långa nålar vajande för vinden men glad i hågen, höfterna var som nya.

Ah Qu var också glad. Så fort mina beställningar var effektuerade skulle han stänga skrädderiet och återvända till Kanton och där undervisa i den nya smärtlindringen, som han kallade, Ah Qu’s punktur.

Jag övertalade Konrad att ta emot tjugofem procent av verksamheten. Kvar hade jag tre fjärdedelar, det torde räcka. Konrad lovade att skicka mitt konsultarvode varje månad till kontot i Enskilda banken och aktieutdelningen dit en gång per år. Nöjd med tingens ordning beslutade jag att fortsätta min hemresa. Jag packade, konsten i en egen koffert och ringde efter en taxi. På stationen tog jag mig varligt fram. Varligt, för att inte fläcka min nya kostym, men också för att undgå att fastna, eller sticka förbipasserande med mina långa nålar. Jag köpte en förstaklassbiljett till Hamburg och stoppade biljetten i min portfölj bredvid vaxduksboken. Jag hade bara de senaste veckorna kvar att anteckna och det tänkte jag göra på tåget.

Jag var ensam i min kupé. Jag hade köpt två platsbiljetter, en plats för mig och en för nålarna. Jag hade inte klart för mig hur länge jag skulle låta nålarna sitta kvar, de var uppenbart till visst besvär, men drog jag ut dem skulle jag knappast våga sticka in dem igen om så behövdes. Till det behövdes en kines med mjukt handlag.

Jag vaknade då tåget gjorde uppehåll i Ingelstadt och så var jag inte ensam längre. Mitt emot mig, med ryggen i färdriktningen, satte sig en man som såg ut som en stor boll spunnet socker. Håret var kritvitt och hår hade han gott om. Möjligen var pannan låg, i alla fall mötte håret på huvudet ögonbrynen som trasslade sig neråt i skägget som växte in i mustaschen. Ingen hud var synlig utom näsans yttersta tipp och i viss vinkel kunde jag skönja små rödkantade ögon under brynen. Jag stirrade förhäxad, långt längre än vad god sed föreskriver, men han var nog van.

Jag hälsade och fick något grymtande till svar. Så slog jag upp min bok och började skriva. ”Du ser inte helt alldaglig ut själv” sade sockervadden, ”lite som en skallig kaktus” fortsatte han,”bara fyra taggar kvar” och så rasslade det i vaddens bröst, möjligen skrattade han. Det var rökning förbjuden i kupén, jag önskade att det varit förbjudet med igenväxta gubbar också, men det var väl att begära väl mycket.

”Jag ska på möte i Fulda, stationen efter Frankfurt” kom det ur skägget, jag lade ner min bok, ”jag är ordförande i den tyska sektionen av en författarförening, vad skriver du”?  ”Så roligt för dig” jag undvek att låta ironisk, ”jag skriver en retrospektiv dagbok, eller noteringar om vad som hänt mig under mina levnadsår”. ”Du ser inte gammal ut, det som hänt dig under din korta levnad borde kunna antecknas bakpå din biljett”. ”Det har hopats många händelser på mina unga axlar, jag är nämligen på konvalescentresa”

Snöbollen sträckte fram handen ”ge mig boken, du har gjort mig nyfiken”. Motvilligt gav jag honom den, han öppnade och började läsa. Samtidigt stoppade han in små marmeladkulor, i nedre delen av hårhärvan, som försvann spårlöst. Möjligen hade han munnen innanför.”Det här är inte sant” röt han ”hur kan du kalla det sanningar”? ”Jag är expert på lögner, på skrönor, villfarelser, falska nyheter, ja alla typer av osanningar, såväl genom arv som studier”. ”Jag är ordförande i Lögnaktiga Författares Internationella Förbund, Tyska Sektionen”. Jag var svarslös. Här satt jag ensam med en galen bomullstuss, någonstans i närheten av Frankfurt och längtar efter Fulda.

Inget mer oroväckande hände dock, jag fick tillbaka boken, molnet satt och muttrade en del, men jag brydde mig inte, jag fortsatte att skriva och då tåget stannade i Fulda, reste sig min ludna medresenär, räckte mig sitt kort och lämnade kupén. Innan han hunnit utom ljudhåll hörde jag ”otroligt, orimligt, lögnaktigt, inte kolsyrar man väl Apfelsaft ens i Schweiz…

Jag tittade på kotet jag fått: ordförande i LFIFTS tjugofjärde baronen av Schloß Lügen, Fritz Henrik von Münchhausen. Jag råkade aldrig mer denna man, men tror du mig inte har jag kortet kvar.

Fortsättning kommer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *