Den sanna historien kapitel 13

Den sanna historien kapitel 13

Uppfylld av idén lämnade jag min plats och tassade fram över bordet. Nu skulle jag bli rik. Jag såg mig redan i blanka kostymer, bakom ratten på en lyxbil och med ett ständigt glas extra sprudlande Apfelsaft i handen. Jag gick raka vägen till hotellet, det var för sent att göra affärer, jag fick samla krafter och vänta till nästa morgon.

Det rådde fortfarande stor brist på det mesta i Tyskland. Mycket saknades helt, annat var ransonerat. Kaffé, tobak, socker var eftertraktade varor och svåra att komma över, även om man hade kuponger. Likaså tropiska frukter och privatbilar. Jag hade fått mycket uppskattning för min bil, inte för att den var så fin, utan för att jag hade en bil. De som hade arbete, åkte dit på lastbilar och i militärbussar. Att ställa om från krigsproduktion till civil produktion tog tid. Vapenfabrikerna började göra husgeråd, uniformsindustrin sydde vardagskläder och bilindustrin skissade på små, mycket billiga fordon, som man hoppades skulle kunna gå att sälja.

Av detta märktes inte ett spår i frukostsalongen på hotel Torbräu. Här fanns allt man kunde önska sig och mycket som man borde undvika. Jag hade en viktig förrättning på morgonen och laddade med två skivor pumpernickel, den ena med skinka från Westfalen, den andra med Leberwurst. Till det en kopp svart kaffe, helt fri från cikoria, och jag var redo.

I hörnet av Ledererstraße och Maderbräustraße låg Konrad Müller Stiefel & Leder AG. Dit styrde jag stegen i mina fortfarande glänsande svarta mockaskor. Butiken var stor, med mörkbrun boasering och hyllor från golv till tak. Hyllor med mängder av stövlar. Svarta stövlar, mörkbruna, ljusbruna, i oxblod och med olika skaftlängder. De hade olika läster och olika typer av skinn, rundade eller spetsiga tår, och fanns naturligtvis i samtliga storlekar från trettiofyra till fyrtiosex, utbudet var enormt. Problemet var att ingen längre köpte stövlar.

Det hade länge varit högsta mode att klä sig i ridbyxor och till ridbyxor behövde man stövlar. Det är uppenbart att holländska träskor eller sandaler skulle varit ett löjeväckande val. Efter krigsslutet ändrades modet. Importerade amerikanska jeans med uppvikta ben och engelska golfbyxor blev moderna, möjligen påhejade av krigets segrare. Till dom behövde man skor och skor fanns alltså inte att köpa.

”Har ni skor” frågade jag en äldre man, till synes ensam i butiken. Han skakade på huvudet, ryckte lite på axlarna och vred händerna mot mig med spretande fingrar i en uppgiven gest. ”Är ni fransman” frågade jag, då jag beundrat hans kroppsspråk. Han skakade åter på huvudet. ”Jag heter Konrad, är tysk och det här är min butik, varmed kan jag stå till tjänst”?

”Har ni stövlar” fortsatte jag. Hans öppna händer knöts och öppnades igen. ”Jag har trettontusen par” han suckade och tog med mig in i de bakre regionerna. Jag räknade till tjugofyra arbetsplatser, alla obemannade, och såg ett lagerutrymme stort som en tågstation. ”Vad vill ni ha betalt om jag köper hela lagret, butiken och alla inventarierna” frågade jag. Han bleknade, undrade väl om jag drev med honom, skakade lite på huvudet igen, ”en bil och tusen mark”. Det var mer än jag tänkt mig. Jag hade en bil, så det var inget problem. Jag hade också tusen mark, men det var allt jag hade. ”Kan ni tänka er att arbeta kvar som anställd” frågade jag ”utan betalning de första två månaderna och därefter mot en bättre lön”?

Tillsammans gick vi till hotellet, han för att hämta sin nya bil och jag för att packa och checka ut. Jag skulle inreda mig en sovplats i min nya affär. Konrad fick ledigt veckan ut, men för mig började en febril tid. Jag ritade skor, letade nya leverantörer, läste modemagasin, ritade kartonger och påsar, köpte resårer, blixtlås och tråd. Det lilla jag sov blev på en hylla med bruna stövlar och smal läst, jag drack vatten och åt billiga kakor som mycket liknade vanliga Örebrokex.

På måndagen, då Konrad kom, visade jag honom vad jag gjort. Han fattade galoppen, hämtade ett par svarta stövlar med bred läst och satte sig vid sitt arbetsbord. Snabbt skar han av skaftet vid femton centimeters höjd, sydde i en slejf i bakkappan och kantade överdelen med mjukt skinn. En timme senare hade vi det första paret skor. Vi prövade olika benämningar och enades om boots. Nästa par fick resår i sidorna, de med smal läst fick blixtlås och i kläppen hängde vi ett litet böhmiskt glassmycke, även damer behöver skor.

Innan kvällen hade vi åtta färdiga skopar och var trötta men upprymda. Jag tog med Konrad till Hofbräuhaus am Platzl, han tog inre bordsänden av ett bord, jag tog ett annat bord. Utan att egentligen behöva det gjorde vi ideliga besök på herrummet. Vi gick fram och tillbaka över våra bord, försiktigt som katter och iförda våra nya boots. Vi kallade det våra kattpromenader och dom gav också senare inspiration till andra liknande sätt att visa kläder och skor. Vi väckte stor uppmärksamhet och jag delade ut små kort, jag låtit trycka, till höger och till vänster. Konrad som kände sig förmögen bjöd må middagen och vi lämnade lokalen, han gick hem till sin fru Irmgart och jag återvände till min stövelhylla.

På morgonen var det kö utanför affären, jag tog emot beställningar, Konrad skar till, sydde och limmade. Vid lunch kom fyra av Konrads skomakare och satte igång och en vecka senare var vi tolv. Varje kväll gick vi kattpromenad på nya bord, på nya ställen och i nya skor. Affärerna gick strålande. Skoskaften, rören som vi kallade dom, sålde vi till en smyckestillverkare i Fürstenfeldbruck som gjorde armband, i alla färger, bredder och fasoner. Ser du ett läderarmband kan du förmoda att det ursprungligen varit en del av en stövel.

En av våra första kunder var Ingenieur Hans-Wolfgang Seemann från Dingolfing. Han beställde flera par skor av oss och jag fick mycket beröm för min kreativitet, särskilt hur jag räddat skomakeriet. Han arbetade på ett företag, som hette Glas, med att ta fram en mikrobil för den tyska marknaden. Hans-Wolfgang frågade om jag ville se fabriken, flera prototyper fanns framtagna. Han lovade att låta hämta mig, det var 100 km mellan München och Dingolfing, bara en dryg timmes resa.

Jag blev också hämtad, av en pratglad yngling som hela vägen berättade ”roliga” historier. Många med poäng som rörde kroppsdelar och aktiviteter, som jag inte fann roande. Jag förklarade att min tyska var dålig och att jag hade särskilt svårt att förstå de sydtyska dialekterna. Väl framme blev jag vänligt och respektfullt bemött. Jag visades runt bland de framtagna bilarna, flera så små att jag troligen inte skulle fått plats i dem. Jag blev erbjuden en kopp kaffe helt fri från cikoria och bjöds därefter in till ett möte där man diskuterade namn på de kommande modellerna.

Vad skulle bilmärket heta? Ägaren, Hans Glas, ville att namnet skulle vara originellt och börja på bokstaven G som i Glas. Jag tänkte ett tag föreslå Gabrielmobil, men tyckte att det kanske verkade en smula egocentriskt. Så kom ordet fram ur min självsvåldiga hjärna, jag föreslog Googlemobil. Varifrån det kom vet jag inte, hjärnan går inte att styra, men jag önskar att det hade gått, jag blev duktigt utskrattad. ”Det var det dummaste jag hört”, ”ett sånt namn skulle aldrig gå att använda”, ”du skojar”, ”allvarligt alltså”.

Jag nickade och flinade lite neutralt så att mitt förslag skulle verka som ett skämt samtidigt som gruppen enades om det väsentligt seriösare namnet Goggomobil. Bilarna producerades till mitten av sextiotalet och varje gång jag såg en Goggomobil vreds en bildlig dolk runt i mitt bröst.

*

Ett dagligt hoppande mellan hemmet och mormor för att äta paradisäpplen och ett styvnackat motstånd mot att äta kalkon präglade Galas närmaste tid. Hon vårdade ömt sitt äppelträd som stod i en bred lerkruka med flätat sarg och stora hänklar. Trädet såg ut som olycksoffer. Tre grenar från mormors paradisträd hade ympats på stammens sidor i lite olika höjd, ympställena hade noga dolts med klumpar av vax och lindats med bast, massor av bast. Trädet såg ut som en spretig mumie.

För varje dag kände sig Gala allt klokare och undervisade sina dockor i teoretisk fysik, astronomi, filosofi eller vad som för stunden föll sig lämpligt. Dockorna satt stilla och tysta, de sög i sig kunskaper och hade inga åsikter om betygs vara eller inte vara, precis som vanliga barn. I en undersökning, gjord i en italiensk stad, diplomerades dockorna som Kaukasus bästa elever.

En dag berättade Boris att familjen skulle flytta. ”Så spännande” sa Nina och Gala, som var klok, sa inte ”vad var det jag sa”. Boris hade blivit dubbelt godkänd. Först hade han klarat sin examen som maskiningenjör och därefter fått godkännande från Folkförflyttningsministeriet att lämna det sovjetiska fastlandet och arbeta i handelsflottan som maskinist.

Boris hade under en följd av år arbetat som journalist på en mindre lokal tidning och var innerligt trött på att dagligen skriva sanningar. Nu skulle han ut på de sju haven, i alla fall ett och kanske inte det största, men Östersjön lät mycket lockande. Ett nytt bostadsområde utanför Tallinn hade upprättats som endast skulle bebos av ryssar, och esterna älskade ryssar, det visste ju var och en.

Nina och Gala flög till Tallinn. Boris hade lånat en lastbil av en granne och lastat allt dom skulle ha med sig. På passagerarsidan vilade sig äppelträdet mot sätet där dockorna satt. Nina och Gala kom fram nästan en vecka före Boris, besökte den nya lägenheten som var helt tom och flyttade in på det näraliggande hotellet Emi.

Här tar historien om Gala, Nina, Boris och dockorna en paus. Trädet planterades och växte bra, Boris var långa tider till sjöss, Nina blev chefskock på ett lunchställe och dockorna fortsatte sin utbildning. Alla blev med tiden äldre, men tiden gick sin gilla gång.

I övrigt fortsätter berättelsen som vanligt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *