Den sanna historien kapitel 12

Den sanna historien kapitel 12

Morfar bedömde mig som helt återställd. Alpluften hade gjort underverk, Carmens mat och sprudlande Apfelsaft likaså. Jag hade blivit rundare i ansiktet och mina kinder såg ut som solmogna astrakaner. Mina blånader efter körsången hade blekts bort och någon sjömanskostym fanns inte längre.

Nu skulle jag hem. Morfar hade tröttnat på mitt sällskap. I börjat hade han vunnit samtliga av våra partier Gin Rummy, men jag hade lärt mig och var nu överlägsen och dessutom spelade jag inte golf. Vi beslutade att jag skulle köpa en bil och köra till Sverige. Varje morgon läste vi annonser i Tessiner Zeitung och hittade slutligen en bil till salu inte långt från Ascona.

Bilen, en DKW från 1938, hade stått i garage i flera år och såg ut som ny. Däcken hade torkat och behövde bytas, men det skulle jag få hjälp med lovade säljaren, Ludovico Schiavetti. Han blandade bensin med olja och hällde soppan i tanken, drog ut choken, kontrollerade friläge och gav mig instruktioner om hur man vevade. Jag vevade sakta runt några varv och sedan en snärt. Bilen startade omedelbart och hälsade mig med en blå rökpuff.

Vi avtalade att jag skulle komma tillbaka på lördagen, då dom nya däcken kommit och betala slutlikviden. Nu gällde det att snabbt lära mig köra. Morfar hade en Fiat Topolino (i Mexiko hade han jättestor Ford, brukade han påpeka) och med en hopvikt matta och två kuddar såg jag utmärkt ut genom vindrutan. Jag var klar för en första tur.

Jag körde gott och väl en timme runt vårt kvarter och sedan fram och tillbaka till golfbanan. Då jag nu var fullärd fick jag köra till signore Ludovico för att hämta min bil. Den hade nya däck och ett reservdäck på fälg. Min bil var större, nyare och snyggare än morfars Fiat vilket gladde mig en smula. Jag betalade, fick bilens papper och så flyttade vi över matta och kuddar, jag klättrade upp och körde tillbaka till huset.

Vi packade mina koffertar och lade storkuret i sin egen låda och av morfar fick jag en europakarta.

Jag satt ostadigt ovanpå kudde och hopvikt matta och trots att vi ställt upp pedalerna så mycket det gick, var det svårt att nå ner. Jag hade handgas, men kopplingen var trög och jag fick sträcka mig så mycket jag kunde och trycka mig ner med stöd av ratten. Dubbeltrampa var det inte frågan om så det rasslade ofta i växellådan. Jag försökte undvika att bromsa, men annars blev det för höger ben som kopplingen var för vänster. Gud ske lov hade bilen en stadig ratt.

Jag tog lunch i Luzern och vid tidig kväll hade jag nått Basel. Där övernattade jag på hotel Hech vid Reingaße, ett riktigt horhus om jag så får säga. På morgonen lämnade jag Schweiz, alla papper var i ordning, för såväl mig som bilen, och körde in i Tyskland. Med autobahn mot Karlsruhe skulle jag sedan vidare mot Frankfurt, Hannover och Hamburg, men blev stoppad redan efter en timmes körning.

En bomb, stor som en Mälar 22:a, hade hittats vid motorvägen, vägen var avstängd och kunde så vara under lång tid. Jag fick svänga österut i riktning mot München. Vägen var smal och slingrig med mycket trafik. Alla som skulle norrut var omdirigerade hit, alla som kom norrifrån likaså. Det sista jag ville var att hamna i bilkö. Vänster ben ner, höger ben ner, vänster ben ner, ja det var som att cykla. Då och då fick jag häva mig upp och se var jag var.

Redan vid Schopfheim var jag uttröttad. Jag körde in på en bensinstation för att vila mig och tanka. Jag hade just fyllt i arton liter fyraprocentig bensin då jag hörde ett vrål. Inte sju samstämda tigrar kunde låtit högre och in på stationen rullade den mest magnifika sportbil jag någonsin sett. En futuristisk skapelse i vinrött med en motorhuv flera meter lång. Här stod jag med min nio år gamla DKW, 20 hästkrafter och en hög mattor och kuddar att sitta på och kände mig tämligen enkel.

Ur bilen steg två glänsande sidenkostymer med skor i vitt skinn och svart lack och min öppna mun liknade luckan på ett större gökur; bröderna Qu!, ”Primo” ropade jag, ”Octavio”, vad har hänt, sportbil, blanka kläder och tvåfärgade skor? Primo Qu sade åt servicepojken att fylla fullt och tillsammans gick vi och satte oss under ett parasoll.

Efter ömsesidiga artighetsfraser där bröderna särskilt kommenterade mina äppelkinder, fick jag klarhet i vad som hänt. ”Sist vi sågs var i Nice” sade Octavio ”vi var på väg till casinot i Monte-Carlo” fyllde Primo i ”vi skulle pröva lyckan där” fortsatte Octavio ”och vi fann den” sa Primo och Octavio med en mun. Och så skrattade dom.

Dom hade börjat med slot maskinerna, det hade gått lite sisådär och därefter blackjack, roulette och chemin-de-fer också utan vare sig vinst eller förlust. De hade då plockat fram sitt mahjongspel och introducerat det på casinot. Bröderna höll bank och spelade mot casinot och efter en lång natt och fyra omgångar kvitt-eller-dubbelt tömt casinots kassa, och därmed hela Monacos statskassa. Så när som på lite nålpengar hade dom satt in vinsten på Crédit Lyonnais och blivit mycket väl behandlade där.

För nålpengarna hade de köpt blanka kostymer, tvåfärgade skor och annat som fallit dom i smaken, tagit tåget till Barcelona och köpt bilen, en prototyp till Pegaso Z 102, på ENASA. ”Den går som en raket” berättade Primo ”från tankställe till tankställe”.

”Monaco har inga pengar kvar” skrattade Octavio ”dom lever av sina frimärken” ”och nu har dom börjat leta efter en rik hustru till fursten ” fyllde Primo i ” och hon ska vara vacker också tycker Rainier”. ”Good luck från oss”! Nu var dom på väg till Travemünde för att köpa casinot där som skulle vara till salu. Det var bråttom dit innan någon annan gjorde affär och så försvann dom ur min syn i ett moln av bränt gummi.

Tvåfärgade skor tänkte jag och tittade ner på mina egna slitna, ljusbruna mockaskor, kröp upp på matthögen och fortsatte mot München.

Väl framme i München tog jag in på hotel Torbräu. Jag parkerade på gården, fällde upp suffletten, puffade kuddar och matta och bar mina väskor till rummet. På min fråga om var jag skulle äta och vad som var viktigt svarade portieren att mat och särskilt dryck fanns att få på Bräustuben och i Bierhallen, det som var viktigt var att ha snygga skor. Därefter kom en lång förklaring om u-formade bord, gå till toaletten, inte komma fram, gå på matbordet, trampa kring Schweinbraten, Würstchen och ölstånkor och vikten av att ha rena och snygga skor.

Jag förklarade att jag inte drack öl utan endast sprudlande Apfelsaft och han replikerade att Apfelsaft kunde jag nog få tag i, men sprudla fick jag göra själv. ”Här i Tyskland är nämligen äppeljuicen aningen för god för att kolsyra”. För att salta ytterligare i mina sår förklarade han att det var stört omöjligt att få tag på ett par snygga skor.

Utanför hotellets entre fann jag en skoputsare. Jag kröp upp i stolen, han sköt fram skostödet och jag vilade mina mockaskor mot det. ”Und was wünschen sie”? Frågade han och jag svarade att han skulle putsa upp skorna så att blänkte som svarta lackskor. Han bredde på rikligt med svart skosmörja och började putsa. Stolen var bekväm och jag somnade. Då jag vaknade, flera timmar senare putsade han fortfarande. Tomma burkar och smutsiga dukar låg utspridda på trottoaren, men skorna var svarta och började blänka. En timme senare lämnade jag skomakarstolen efter att rikligt ha belönat putsaren.

Jag tog en kortare promenad i dom centrala delarna av staden. Mycket var fortfarande sönderbombat, men det pågick återuppbyggnad överallt. Medan jag tittade på hus, hela och trasiga, på affärer och matställen tittade münchenborna på mig, eller rättare på mina skor.

Då jag började känna mig hungrig gav jag mig iväg till Hofbräuhaus am Platzl, inte långt från hotellet. Det var redan mycket folk i den stora lokalen. Långa bord, med sittbänkar runt tre sidor, stod ut från väggen. Varje långbänk rymde åtta gäster och en på den inre nocken. Rygg i rygg satt så åtta andra vid nästa bord. Satt man längst in och där satte jag mig, var det omöjligt att komma in eller ut, utan en bordspromenad. Vid den yttre bordsänden satt ingen, dit levererades enliterssejdlar med öl av kraftiga fruntimmer, någon gång också något att äta och i mitt fall ett glas äppeljuice aningen för god för att kolsyra.

Då jag ätit min Schweinshaxe med Knödel och Sauerkraut bestämde jag mig för att uppsöka herrummet. Jag klev upp på bordet och hoppade ner på andra sidan utan att välta ett endaste glas. När jag lämnade bordet hörde jag hur konversationen helt kommit att handla om mina skor. Då jag lite diskret återlämnade en del äppeljuice till staden hörde jag ett egendomligt samtal. Den något sliriga rösten påstod att under oktober var München världens urinrikaste stad och under övriga månader god tvåa efter Prag. På vägen ut följdes jag av några matematiska fakta om öls förmåga att driva urin och det sista jag hörde var att Oktoberfestivalen har lagts i oktober för att då regnar det mycket och staden spolades ren.

Åter vid mitt bord klättrade jag upp och spatserade mot min plats där ytterligare att glas väntade mig. På vägen dit tog man på mina skor, frågade mig om dom, berömde dom, bedömde dom och då jag åter satt mig fick jag en strålande idé…

*

Då Gala vaknat gick hon in till pappa Boris och mamma Nina och berättade om sin uppenbarelse. Föräldrarna skrattade lite men Gala var övertygad, det var en uppenbarelse. ”Nu vill jag två saker” sade hon ”och dom är inte förhandlingsbara”. Jag vill ha ett eget äppelträd, med grenar ympade från paradisträdet och det skall stå i en stor kruka, så att jag kan ta det med mig då vi flyttar”. ”Vi ska inte flytta, lilla vän” sade Boris, ”men nog kan du få ett sådant träd”. ”Och så vill jag att mormor lagrar äpplen åt mig så att de räcker ända till nästa sommar, då det kommer nya”.

Före middagen gick Boris och Nina över till mormor Motja och berättade både om Galas dröm och konsekvenserna av den. ”Men kära nån då” sa Motja ”det är väl ingen stor sak, visst kan jag ta hand om frukten”.

På söndagen plockade Motja hundratals små ljuvliga paradisäpplen, några fick hänga kvar för direktkonsumtion, bottnade en trälår med torrt vete, lade ner ett lager äpplen utan att dom rörde vid varandra, täckte med mer vete och varvade så alla äpplena med vete. ”Nu håller dom sig i åratal” sa Motja och lade löst på locket.

Fortsättning kommer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *