Den sanna historien kapitel 11

Den sanna historien kapitel 11

Livet återgick till det normala. Morfar återgick till att spela golf och Carmen återgick till att bära hans klubbor. Själv fick jag mycket tid till att undersöka mina omgivningar. Carmen hade lärt mig sjunga några operaareor, mest förtjust var jag i Musetta’s aria ur La Boheme. Den klädde min kristallklara gossröst men eftersom jag inte kunde texten sjöng jag den på påhittad italienska. En dag hittade jag en lapp på Prezzo Unico, att man sökte just en sådan röst som min till en liten kör.

Det var den dagen jag hittade en urmakare. Det var en äldre man med  ett blekt lite fyrkantigt ansikte och med en röd, väl tilltagen näsa. I viss belysning såg han faktiskt ut som en japansk flagga. Han hade specialiserat sig på gökur i brunt trä, varje timme öppnades en liten dörr i varje klocka, en gök stack ut och kokóade astmatiskt antalet timmar. Han hade hundratalet sådana hängande på väggarna och det var en kakafoni utan motstycke varje gång timmen blev hel. Därefter gick han runt butiken och drog upp dom kottformade lod som närmat sig golvet.

Jag frågade om det gick att beställa en lite annorlunda klocka och med en svepande gest runt butiken påstod han att alla klockorna här var annorlunda, så det gick bra. ”Jag vill bara att du tar bort göken” sade jag ”och ersätter den med en stork”, ”och förstås dimensionerar dörren så att storken har fri passage”. Detta skulle, påstod han, inte ställa till med några som helst problem och på min fråga om när den kunde vara klar svarade han ”om lördag”.

Då jag kom tillbaka, visade han mig sin skapelse. Storken stod med vingarna lite ut från sidorna, som ”färdiga” i ”klara, färdiga, gå” och porten var väl anpassad. Stolt berättade han att han dessutom, som en liten bonus, hade ändrat gökens kokó till storkens kaká. Jag blev helt stum. ”Vet du inte vad kaká betyder? Jag kan inte ha en klocka med en stork som vid varje hel timme kommer ut och ropar bajs. Det borde till och med en enfaldig urmakare begripa”! Han rodnade kraftigt då han såg hur upprörd jag blev, samtidigt som hans stora näsa vitnade. Ett kort ögonblick såg han nästan ut som den schweiziska flaggan.

”Jag har ett förslag”, sa jag för att rädda situationen, ”kan du inte få den att säga keké i stället och så ändrar du sista é:et till ett väsande s-ljud”? ”Jo det kan ordnas” sa han lättad, det blir klart om lördag”. Då jag följande lördag hämtade klockan var jag helt nöjd, för en rimlig summa hade jag fått den perfekta souveniren från min resa, ett storkur, där storken varje hel timme kom ut och ropade ”keksss”.

Det var under klockprocessen som jag kontaktade annonsören och hävdade att jag hade rösten dom sökte. Maria lät mig provsjunga i telefonen. Hon tyckte att det lät lovande och bad mig besöka hennes hem. Jag klädde mig i min sjömanskostym och hällde en stor skvätt av morfars Watzins Keratin i håret, ren, prydlig och väldoftande anträdde jag min resa. För att komma dit fick jag ta postbussen. Postbussen hade ett egendomligt privilegium, den framfördes tutande utmed dom smala slingriga alpvägarna och alltid på bergssidan. Det minskade risken att köra ner i någon ravin, men ökade risken för en frontalkrock. Förutom chauffören var det bara jag och en äldre kvinna med en stor, tom korg i knät.

Bussen förde mig hela vägen till Malesco där Maria tog emot mig. Hon presenterade mig för sin man Georg och sina barn, systrarna Liesl, Louisa, Birgitta, Marta samt Gretl. Bröderna Kurt och Fredrich hade kommit i målbrottet och kunde inte längre vara med. Maria talade tyska med mig och förklarade att sång var deras stora passion men att flickorna också spelade rugby.

Dom övade för vinterns julkonserter och bad mig sjunga någon svensk julsång. Jag valde Tomtarnas julnatt och stämde upp ett ”Tripp, Trapp, Tripp, Trapp, tyst det är i husen…” Min röst ekade mellan alptopparna, rullade ner i dalarna och allt tystnade och lyssnade. Fåglarna slutade kvittra, korna slutade idissla, insekterna slutade surra. Där stod jag i min kritvita sjömanskostym med en röd boll på hatten, i en doft av Watzins Keratin och sjöng ”Midnatt råder…”

Jag var oemotståndlig och strax kastade sig Liesl om min hals, ”jag vill krama dig”, vi tappade ballansen och föll, jag under och Liesl över. Därefter kastade sig Louisa, Birgitta och Marta ovanpå oss, ”ich auch”, ich auch” och sist klättrade lilla Gretl upp utan att riktgt förstå varför. Jag rullade än hit och än dit, jag släpades och gnuggades. Det gjorde ont och jag var vettskrämd. Jag försökte slingra mig ur det flickberg jag hamnat under. Jag kom för att sjunga men blev bollen i en rugbymatch. Med en kraftansträngning gled jag så ur, tog min nedsmutsade mössa och sprang tillbaka mot busstationen.

Då jag vände mig om låg flickorna kvar som jag lämnat dom. Samma buss, samma chaufför och samma kvinna, nu med korgen fylld av violett alpchoklad. Min karriär som sångare var över, mina kläder nedsmutsade av gräs och lerjord, kragen på min blus och den röda bollen på min mössa avslitna, men jag levde och var inte nämnvärt fysiskt skadad. I bussens felriktade backspegel kunde jag se att min vita mössa blivit sned och grön av gräs och att på min kostym fanns inte längre några spår av vitt utan allt var fläckar av jord, lera, sand och växter.

Då vi kom åter till Ascona blev jag stoppad av två militärer. ”Det är fantastiskt” sade den äldre av dem, ”precis det vi söker” sade den yngre, stuvade in mig i en militärbil och tog mig till sin förläggning. Väl där forslades jag till intendenturen och den militära skräddaren. Jag blev mätt, avritad, fotograferad men inte informerad. Först lång tid senare då jag fick en skräddarsydd schweizisk alpjägaruniform med basker förstod jag vad jag bidragit till.

I utkanten av Ascona, där vägen mot Lucarno svänger, ligger en jordbrukshandel. Då jag passerade den, en solig torsdagsmorgon, hörde jag ett bekant skratt, eller skri, om man nu så vill. Jag skyndade in på vagnavdelningen och där stod ”Jag”. Han var sig lik, men ändå inte. Han hade blivit rundare om magen och alldeles grön. Jag kramade honom hårt och länge, har man en gång blivit vän med en åsna, räcker det hela livet. Han frågade mig hur jag hade det, påstod att jag också blivit lite rundare, och jag svarade att förutom sviterna efter körsången mådde jag bra. Vi satte oss i kaffehörnan, han med ett glas morotssaft och jag med ett glas sprudlande Apfelsaft.

”Jag” berättade att det gått honom väl. Han var nu det största transportföretaget i trakten och transporterade turister från morgon till kväll. ”Turister” sa ”Jag” ”tycker om glada färger så jag har målat kärran och färgat min päls med henna”. Pälsen var underbart vacker och kärran lyste som ett expressionistiskt konstverk. ”Jag har tre kärror till fortsatte ”Jag” två med en häst var och en med fyra valpar efter Bernhard. Alla djuren är gröna, alla kärrorna glatt målade av mig”. ”Turister älskar att betala. Jag har lådor hemma med tyska mark, franska franc, italienska lire och en med blandad kompott”. ”Turister vill ha upplevelser och det kan vi erbjuda. Ta till exempel en tur med hundspannet och så kommer det en katt, då blir det åka av och det gillar turisterna”. Och så gav han mig ett litet reklamkort.

På kortet kunde jag läsa ” Mit füra schtarka ohsneben far wi über schtock und schten”.

”Jag skrev en liten slogan” sa ”Jag” generad, ”jag var det enda ekipaget då och jag har fått flera påpekanden att min tyska är dålig, jag är ju français, men nu ska jag ändra och korta texten till bara ÜBER. Möjligen tar jag bort prickarna också. Vi drack upp, pratade lite väder och lovade att snart ses igen. På vägen ut vände jag mig om och tittade på ”Jag” igen. Det ska till en åsna för att kunna bli fet av morötter och så fortsatte jag min morgonpromenad.

*

Sängen var stor för en liten flicka som Gala, men under den kunde man dra ut en något mindre säng och under den ytterligare en något mindre osv, inalles sju sängar. Dom var i svart lack och rikt dekorerade med blommor i rött, gult och grönt. Ursprungligen var sängarna gjorde för en familj med stor barnaskara, men eftersom Gala var enda barnet sov hon i den största och sex dockor hade var sin säng, i hierarkisk ordning. Varje morgon sköts sängarna tillbaka under varandra och någon gång glömdes en docka kvar i sin säng.

Gala sov på rygg och drömde. Ett stort, vitt, men vänligt ansikte sänkte sig ner över henne. Det långa håret kittlade i hennes ansiktet, ögonen log och rösten var mjuk och behaglig. ”Gala min lilla flicka”, sade rösten ”du äter av kunskapens träd och inte ett äpple, utan många”. ”Du har redan tillägnat dig så mycket kunskap” ansiktet såg nästan spefullt ut ”att hade du inte haft en vit, vid klänning med blå blommor, hade du ändå förstått det olämpliga i att gå omkring naken”. Ansiktet tonade sakta bort, men ersattes av en knotig hand med ett varnande finger i luften. Handen vände nedåt och fingret pekade rakt mot Galas näsa.”Du ska veta min unga dam” sade den hotfulla handen, ”paradisäpplen och grillad kalkon är en mycket dålig kombo”.

Fortsättning nästa vecka…

6 thoughts on “Den sanna historien kapitel 11

    1. Tack för din kommentar Sigrunn. Jag tror att du är norska och det gör mig då till internationell författare! 😄

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *