Den sanna historien kapitel 10

Den sanna historien kapitel 10

Ny läsare? Hela sanningen finner du under kategorin ”Sanningen om mitt liv”

Dörren öppnades av en kvinna i städrock med dammvippa i handen. Hon vippade lite frånvarande, log mot mig, vände sig om och tillkallade min morfar. Han stod en god stund i dörröppningen och tittade på mig medan hakan sjönk allt djupare ner ”men så du ser ut” och tittade ”som en människospillra”, ”nej som ett vrak”, så sken han upp ”som en liten luffare”.

”Carmen, tappa upp ett bad åt unge herrn” ropade han på usel italienska och så vände han sig åter mot mig. ”Det är nog inte så farligt, ett bad och lite närande mat och du är snart rund och roskindad igen”. Fortfarande hade han inte bett mig stiga in så jag räckte honom paketet med kniven, som han ivrigt packade upp.

Morfar bad mig att komma in, påverkad av kniven med champagnevisp eller av hastigt påkommen pliktkänsla. Huset var inte stort och badrummet lätt att hitta. Morfars fru, som sedan länge inte var min mormor, var kvar i villan i Cuernavaca för att se till fabriken. Hushållet bestod endast av morfar, Carmen och sedan en minut även mig. Jag klädde av mig och sjönk ner i skummet, omsluten av varmt vatten och vetskapen att mina strapatser, i alla fall tillfälligt, var över. Jag sände en tacksam tanke till försynen för att jag överlevt min konvalescensresa och ämnade, vid hemkomsten, tala allvarligt med medicinalstyrelsen om möjligheten att förbjuda dylika resor.

Carmen kom in och gav mig ett glas Sprudlande Apfelsaft. Sprudlande Apfelsaft är världens godaste dryck alla kategorier och helt utan konkurrens. Sprudlande Apfelsaft är för mig vad schweiziska morötter är för ”Jag”, Hennessy för Bernhard och en Cohiba Maduro för Fidel Castro.

Carmen såg inte italiensk ut. Hon var blond, tämligen lång, vacker och hade håriga underarmar. Jag har alltid tyckt om håriga underarmar precis som jag ogillat håriga vader. Ett minne från min tidiga ungdom då jag funnit mig tvungen att bita i sådana.

Carmen och jag småpratade samtidigt som smutsen sakta lämnade min kropp. Hon kom cyklande från Italien varje morgon, plockade undan efter gårdagens middag, satte fram frukost, gjorde sängen, städade, plockade undan frukosten, lagade och satte fram lunchen, plockade undan lunchen, tvättade bilen och var caddie åt morfar på golfbanan. Sedan tillredde hon vår middag och cyklade tillbaka till Italien.

Medan jag låg kvar i badet och löstes upp, öppnade morfar och Carmen mina koffertar och tömde dom. Bland mängder av svårt nedsmutsad tvätt hittade dom min kikare och ett nästan tomt kexpaket. Morfar tyckte att dom skulle köpa mig en ny garderob och kasta alla gamla paltor och så blev det.

Jag tvättade mig grundligt och lindade, efter badet, in mig i en frottéhandduk. Där satt jag sedan i flera timmar och sippade på min sprudlande Apfelsaft medan mina välgörare inhandlade allt vad en gosse kunde behöva i klädväg, samt en sjömanskostym.

Jag blev djupt rörd över allt fint dom köpt till dess att jag packat upp sjömanskostymen. Jag skyllde min djupa rodnad på det långa heta badet. Jag visade också tacksamhet och satte på mig kostymen. Jag kunde varit diplomat. Något så urbota löjeväckande som en sjömanskostym, från ett land kemiskt fritt från sjömän, skulle kunna göra en ettåring generad och jag var faktiskt tre och ett halvt. Som krona på verket en liten vit hatt med en röd boll som rosen på en prinsesstårta, en pom pom.

I mer än en timme larvade jag omkring i kostymen, därefter lade jag den varligt i botten på lilla kofferten under förevändning att den kunde komma att fläckas och behövdes vid festligare tillfällen. Omklädd i korta hängselbyxor av grovt skinn och en blåvitrutig skjorta var jag så beredd att åter möta världen.

Carmen cyklade hem till Italien och morfar och jag gick ut för att titta på omgivningarna. Först gick vi ner till hamnen vid Lago Maggiore. På kajen gick turister och morfar förklarade att turister var resenärer som inte behövde resa, han jämförde med handelsresande och resemekaniker, utan reste endast för nöjet att resa. Jag fann inga ord. Men dom såg ut som vanligt folk och jag lät mig inte oroas. Vi hyrde en pedalo och trampade ut på sjön. Det blåste sydligt och vi plöjde oss genom mängder av bråte som kommit seglande från den italienska sidan. Morfar berättade att i Italien kastar man sina tomma förpackningar i sjön, väntar på sydlig vind så att schweizarna får ta hand om skiten. Ja, han sa faktiskt skiten. Vad som varit förpackat i dom bastombundna flaskorna förstod jag, likaså vad som varit i chokladpapper, äggkartonger och cigarettpaket, men vad dom haft i dom många avlånga, genomskinligt gräddvita, ballongerna kunde jag då rakt inte begripa.

Vi gick kring och tittade i dom många butikerna. Schweizarna hade inte krigat och husen var hela och hyggligt underhållna. Morfar ville att jag skulle äta choklad för att få hull och köpte mig en tub alptoppar. Jag kunde trycka ut en rad alper, bryta en och stoppa den i munnen. Jag började trivas. Sprudlande Apfelsaft, välsmakande alptoppar och tokiga resenärer.

Väl hemma tog vi ut dom rostade ankbrösten ur ugnen, välspäckade och med duchessetoppar sky och gelé och lät oss väl smaka. Morfar blandade sig en grogg av whisky och vatten från sifonen. Det bubblade friskt eftersom sifonen laddats med dubbla patroner. Jag slog mig ner i den mjuka soffan, sjönk in mellan två plymåer och då morfar räddade mig från att drunkna var bara mina fötter och min hand synlig, hårt kramande ett glas sprudlande Apfelsaft.

Morfar berättade att han var affärsman. (Då en människa väljer sitt yrke väljer den efter sitt intresse. Således blir man bibliotekarie om man älskar att pyssla med andras böcker, skomakare om man vurmar för sulor och lästar, rörmokare om man dyrkar rörmuffar och änglahår och affärsman om intresset är pengar). Han hade börjat som filmdirektör, skrivit opera, filmmusik och schlager och nyligen startat en fabrik i Mexiko som tillverkade brokadtyger till möbelindustrin. Han frågade mig om jag ville se några varuprov, men jag hade ännu ingen soffgrupp som behövde kläs om.

Morfar var uppväxt i en villa på Djurgården i Stockholm. Huset var stort som ett museum och rymde inte bara konst utan också horder av konstnärer. Morfars pappa var bankir och bankirer är rika som troll. Konstnärer däremot är fattiga som kyrkråttor och besökte ofta huset för att få sig ett mål mat, en dusör eller sälja en tavla. Dom klampade omkring i osnygga kläder i gemak och salonger och hade de egendomligaste önskemål. Morfar berättade att en norsk konstnär släpat med honom till en närbelägen bro, där morfar under flera timmar fått stå med händerna kupade runt ansiktet och utstöta fasansfulla skrik, allt medan målaren målade.

*

I den röda salongen tände mormor Motja Pavlovna dom sista ljusen. Det sparsamma kvällsljuset nådde inte längre in. En eld brann i den öppna spisen och speglade sig i dom många honungsfärgade ikonerna, lekte i samovarens kromglans och dansade med théporslinets revolutionärer. Bredvid théköket famnade ett träfat uppskurna meloner, granatäpplen och en pumpa. I ett hörn satt kusin Pjotr Aleksejevich och stämde sin balalaika.

Ute på gården petade morfar Andrej Ivanovich i elden med ett grillsvärd. Han välkomnade Galas föräldrar, sin älskade dotter Nina Andrejevna och Boris Leonidovich. Den tyska schäfertiken Mirta låg kvar i den tyskinspirerade motorcykelns sidovagn och vad kusin Pavel Sergejevich gjorde visste som vanligt ingen.

Stora bitar kalkonkött låg uppstuckna på järnsvärd i väntan på glödbädden. Motja Pavlovna delade ut drinkar, balalajkan klingade väl, Morfar Andrej Ivanovich gjorde knäböj, tränade sin uniformerade kropp för dansen.

Vid hustes sydöstra hörn växte en paradisapel, ett pyramidformat träd med äpplen bara aningen större än nypon. Frukterna skiftade i gult, rött, orange och grönt, tämligen sura, lite kärva men smakrika och många.

Motja Pavlovna använde äpplena till geléer för den höga pektinhalten och den rika syrans skull. För sura att äta tyckte Andrej Ivanovich, för kärva att äta tyckte Motja Pavlovna, för små att äta tyckte dom andra, underbara tyckte Gala Borisovna.

Med klänningsfickorna fulla av paradisäpplen kom Gala fram till sin morfar. Morfar Andrej Ivanovich hade överraskande starka ben, trots att han aldrig gick mer än dom fem meterna mellan huset och stallet. Kanske får man starka ben av att stå i stigbyglar då man jagar fram över slätterna med dom andra kosackerna, inte vet jag. Då han såg Gala komma emot sig fick han en idé, han böjde sig ner för att bättre kunna studera hennes muskulösa ben, ”jag ska lära dig dansa”. Andrej böjde sitt vänstra ben och höll det högra rakt fram, gjorde ett hopp och sen ett till, korsade armarna över bröstet och bytte ben. ”Kan du göra så” undrade han.

Gala gjorde som morfar gjort, men med en spänst han inte längre ägde, hopp, hopp vänster ben, hopp, hopp höger ben, medan paradisäpplena sprutade ut ur fickorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *